Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Även Reinfeldt behöver högre kultur"

Daniel Suhonen försöker väcka Therese Bohmans intresse för politik.

Vänsterdebattören Daniel Suhonen vill att politiken ska vara någonting större och vackrare.
Therese Bohman möter honom i ett samtal om Håkan Juholt, klass och politiker som har slutat tänka.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Daniel Suhonen. Foto: Foto: Tommy Pedersen Det är en sällsynt varm försommarkväll, den första då man kan åka in till stan utan jacka och vara säker på att man inte kommer att börja frysa. Några veckor tidigare har Daniel Suhonen och jag setts för första gången, på en fest hos en gemensam vän. Efter att vi hade pratat en stund blev vår vän orolig. Bråkar ni? undrade hon. Men det gjorde vi inte: trots att Daniel Suhonen är jättevänster och jag definitivt inte är det känns det som att vi stort sett har samma världsbild.

Nu ska vi ses på Rolfs kök i centrala Stockholm. Daniel Suhonen kommer direkt från jobbet på tankesmedjan Katalys, som finansieras av några av LO-förbunden. I höst kommer hans bok om Håkan Juholt.

- Den handlar om bilden av Juholt. Om att det finns en uppfattning att han var något slags tomte, att han bröt mot en lag när han hyrde sin lägenhet och att han avfördes helt rättmätigt... och det stämmer inte. Jag hoppas att även de som inte tycker som jag kommer att inse att även om han inte var den ideala partiledaren, så finns en annan berättelse bakom. En större berättelse.

Daniel Suhonen pitchar den berättelsen för mig, men vill inte att jag ska skriva vad den går ut på. Den är spännande.

 

Det här låter som en tv-serie.

- Ja. Det är en maktvärld.

Daniel Suhonen är intresserad både av de stora berättelserna och av makt, han återkommer till det flera gånger. Inte i betydelsen att han själv vill ha makt, men att maktens mekanismer borde uppmärksammas mer.

Vi beställer vår middag. Han säger att han gillar god mat och gott vin, men att han inte äter ute så ofta.

"Här sitter vi nu...", säger han senare under kvällen, och menar att vi har tagit oss ganska långt: vi har båda en klassresa bakom oss.

Daniel Suhonen föddes och växte upp i Västertorp, i ett politiskt medvetet hem: hans pappa var byggnadsarbetare och kom till Sverige från Finland på 60-talet, hans mamma jobbade på fritidsgård men blev arbetslös när de började läggas ner.

 

De var med i facket, och hans mamma var medlem i Socialdemokraterna. I dag är båda döda. Hans beskrivning av uppväxten är exotisk för mig, som knappt stötte på en enda politiskt engagerad människa under barndomen. En arbetarrörelseoffentlighet, en nostalgiskt skimrande gammaldags vänstervärld av studiecirklar och föreningsliv och boklotterier och gubbar med dragspel som spelade Internationalen på julgransplundringar. "En offentlighet som helt har försvunnit." Enligt Daniel Suhonen hänger det ihop med bildningens status i dag.

- När generationen som var uppväxt i Fattigsverige försvann - de som fick gå på folkhögskola och läste Ivar Lo och Dan Andersson och gick på ABF - så försvann bildningsidealen. Deras strävan efter bildning gjorde också att borgerligheten skärpte sig.

Servitrisen kommer med mat. Vi har beställt något som heter vårlammnacke att dela på. Det visar sig vara ett berg av kött.

- Boken "Statsministerns sommarläsning", av Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson, som kom ut nyligen, tar upp det här, säger Daniel Suhonen när han har försett sig av lammet. Vad det innebär att Fredrik Reinfeldt kommunicerar att han läser Camilla Läckberg. De menar att förr, när det fanns en bildningstradition, så fanns det ett högt värde i ett stort kulturellt kapital. I dag finns det tvärtom ett värde för politiker i att inte ha ett finkulturellt kapital. De ska vara som folk är mest. Jag tänker att det hänger ihop med att politiker i dag inte har några visioner. För mig är bildningsambitionen något som hänger ihop med att man ville se ett samhälle som utvecklades - framåt, uppåt... I dag är den visionen ersatt av privata projekt.

 

Tror du inte att Fredrik Reinfeldt har något behov av att ta del av djupsinnigare kultur?

- Jo, och det har han. Men om han läser mer avancerad litteratur så kommer han inte att säga det, eftersom det skulle sänka honom. Det här hänger ihop: om man inte har något samhälleligt projekt utan bara tycker att saker ska fortsätta ungefär som nu, då behöver man heller inte utvecklas, vilket den högre kulturen leder till att man gör.

Allt hänger ihop för Daniel Suhonen: kulturen och de stora perspektiven och visionerna. När jag har sett honom på tv har han ofta framstått som en glödande agitator, och det gör han även under intervjun - emellanåt blir han uppeldad, talar som om han höll ett torgmöte: "Nyliberalerna säger: 'Dåliga skolor ska gå under'. Jag säger: 'Det ska inte finnas några dåliga skolor!'".

Några dagar senare ser jag dokumentären "Jakten på identiteten" om turerna inom socialdemokratin de senaste åren, och inser att Håkan Juholt säger nästan exakt samma saker om skolan i sitt installationstal. Vilket inte är konstigt eftersom Daniel Suhonen var med och skrev det.

 

Men ibland finns det ett drag av uppgivenhet hos honom. Det är lite fel på samtiden, lite fel på sossarna, och det är framför allt fel att det talas för lite om klass i vänstern överlag.

- Ingen talar till människor utifrån deras klassposition. Reinfeldt har vunnit arbetarväljare på att hans parti är för dem som arbetar, och det är ju nästan det enda som har formulerats om det arbetande folket. Vänstern lämnar över dem till Nya Moderaterna och SD. De här människorna är inte rasister, men däremot jävligt provocerade av att ingen pratar om dem.

- Och så kommer identitetsvänstern och pratar bara om extrema positioner, det räcker liksom inte med klassamhället för dem. Den vanligaste frågan jag får är "Varför gör inte sossarna si, varför gör inte sossarna så?" Hur kan det vara så att halva svenska folket saknar parti? Och hur kan samma personer som är så jävla ytliga och kommersiella i politiken och beredda att sälja ut sin morsa för några röster vara så inkompetenta när det gäller att kanalisera den folkliga opinionen? Som inte tycker att företag ska tjäna pengar på att driva skolor med för få lärare. Det finns obehaglig populism, men det är också något sjukt med ett samhälle som inte klarar av att kanalisera folkviljan. Den dagen Jimmie Åkesson säger "Stoppa vinster i välfärden!", då har han 20 procent. Det är en vidrig tanke. Om SD går ett litet steg till vänster kan de bli hur stora som helst.

Han hämtar andan.

- Du är nog till exempel på många sätt en vänstermänniska, säger han sedan till mig. Det finns bara ingen vänster för dig.

Jag fattar hur han menar: mitt intresse för klass och de där människorna jag växte upp omgiven av, samma typ av människor som hans utläggning handlat om. Men jag är ju inte vänster ändå.

- Det är inte dig det är fel på, säger han. Det är vänstern.

Det kanske inte är fel att jag inte är vänster?

- Men att du inte känner dig hemma i vänstern har med vänstern att göra!

Han låter bestämd. Det är rörande.

 

Varför kan man inte rösta på dig?

- Inte den här gången, men någon gång hoppas jag att man kan det. Men jag vill göra så mycket annat också. Skriva en politisk roman. Alla tv-serier folk snackar om handlar om politik och kungahus och makt, alla böcker folk läser... Folk vill förstå hur makten funkar. Man saknar ett synligt samtal om de riktiga maktförhållandena, så då söker man de populärkulturella, eller finkulturella, berättelserna om makt.

Är det vad din roman ska handla om?

- Kanske. Men jag skulle vilja skildra Stockholm i förändring också. Jag har vuxit upp här och ingen har skrivit en Per Anders Fogelström-roman, om vad som hänt efter 1970-talet.

Tycker du att det saknas arbetarlitteratur i dag?

- Jag saknar det episka. Det finns romaner där författare berättar om sin pappa och sin uppväxt... och är jävligt viktig och vackert, men det saknas stora berättelser. Som Kerstin Ekmans Katrineholmssvit, eller Elsie Johansson, Kjell Johansson... eposen som försöker förklara vad det är för samhälle vi lever i. "The Wire".

Vår lammnacke är uppäten. Daniel Suhonen pratar på, om Don DeLillo och jazzmusik och samtiden och Twitter.

- Sociala medier har inte varit bra för vänstern, muttrar han.

 

Men folk verkar uppfatta dem som så påhittiga och roliga?

- Tycker du att de är det?

Nej, jag tycker nästan aldrig att de är roliga. Jag tycker inte att högern är rolig heller i och för sig.

- Är det nån som är rolig? Är inte humorn dålig i Sverige? Politiken är tråkig fast alla är intresserade av politik, humorn är tråkig, romanerna är små fast det finns en massa bra författare...

Kanske är det just det här som definierar Daniel Suhonen, tänker jag när vi har sällskap till tunnelbanan: han drömmer om något större och vackrare. Jag kan relatera till det även om det är en dröm som för mig aldrig någonsin har haft med politik att göra. Men han gör ett sista försök att övertyga mig.

- En dag, säger Daniel Suhonen och tittar allvarligt på mig innan vi skiljs åt i den fortfarande ljumma försommarkvällen, kommer det att finnas en vänster för dig.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!