Åsa Linderborg tycker att vi ska vara tacksamma över att Sovjetunionen gick segrande ur andra världskriget. I min förra artikel (Expressen 4/2) visade jag hur hon i samband med detta okritiskt har förmedlat rysk propaganda kring en påstått utebliven inbjudan till Vladimir Putin med anledning av årsdagen av Auschwitz befrielse. Hon bagatelliserar sin benägenhet att agera megafon åt styret i Kreml och kontrar med ett långt docerande resonemang som medvetet väljer att misstolka mina ordval och misstänkliggöra mitt halvpolska ursprung (Aftonbladet 7/2).
Låt oss börja med det viktigaste: genom att påstå att mina argument ingår i en högerrevisionistisk trend drar hon ett streck över ett brett spektrum av vänsterorienterad och radikal analys av Sovjetunionen och dess historia som ligger närmare min linje än hennes. Sannolikt gör hon detta för att dölja att hennes hållning är extrem inom dagens europeiska vänster. Om hon med den taktiken försöker förhindra en öppen diskussion om den sovjetiska utopin är det mycket allvarligt.
När det gäller hennes försök att hävda att västmakterna har tvingat Stalin att samarbeta med Hitler vill jag påminna om att det fanns en mycket enkel anledning till att Polens regering avböjde ett strategiskt samarbete med Sovjet: så sent som 1920 hade nämligen Röda armén försökt att invadera Polen och drivits tillbaka med mycket små marginaler.
Polen och de baltiska staterna var fast – inte mellan ett sovjetiskt städ och en tysk hammare – utan mellan två hammare som slog från var sitt håll. Visst var kriget Hitlers projekt från början, men Stalin var snabb att utnyttja sin pakt med ärkefienden för en redan påbörjad sovjetisk expansion.
Linderborgs paket av påståenden är oroväckande samstämmigt med den världsbild som förs fram av dagens ryska maktelit. Kretsen kring Putin vill framhålla Ryssland som en motpol till den globala liberalismen och många verkar beredda att orientera sina kompassnålar därefter.
Den ryska PR-apparaten fäster även stor vikt vid att diskreditera röster med band till Rysslands grannländer som mindre trovärdiga och ”russofoba” och framhålla att just dessa samhällen som skulle hysa en alldeles särskilt brunskjortad och fanatisk nationalism.
I själva verket brer nationalism och antidemokratiska rörelser ut sig över hela Europa, i allt större utsträckning med Kreml som fixstjärna. I stället för att peka finger åt några av kontinentens fattigaste och mest massakrerade samhällen borde det vara lika självklart för svenska intellektuella att lyssna på röster från Polen och de baltiska länderna som det är att släppa fram grekiska eller spanska perspektiv. Tyvärr är det inte så. När det gäller dessa länder skriver Linderborg in sig i en tendens inom den svenska vänstern att uttala sig svepande och högt över huvudet på dem som bor där.
Det finns mycket att lära av den debatt kring förhållandet mellan eget och traderat minne, historisk forskning och olika staters och grupperingars minnespolitik som pågått inom polskt kulturliv de senaste tio åren. Den leds av en ung vänster som gör upp med nationalistiska sanningar och självbilder och söker en kritisk väg framåt som varken ursäktar Sovjetutopin eller Putin.
Mer än mina morföräldrars egna upplevelser av nazistisk och stalinistisk terror är det tillgången till denna diskussion som påverkat mina perspektiv. Ur den polska debatten föddes även pjäsen "Vår klass" som fängslat Galeasens teaterpublik i Stockholm och en rad skribenter på svenska kultursidor. Där finns mer att hämta.
Linderborgs svepande inställning till regionen och dess historia ekar av en arrogans som kännetecknar dem som ser världen som ett realpolitiskt spel mellan stormakter och ideologier och där mindre viktiga folkslag och minoriteter är de ägg som emellanåt behöver knäckas när man lagar sin politiska omelett.
Det är absolut nödvändigt att vi förhåller oss moraliskt till nazismens brott, men ett fördömande av dem kan inte ha en förmildrande syn på den sovjetiska stalinismen som sin logiska konsekvens.
Det politiska allvaret i dagens Europa kräver en vänster som kan hålla fler tankar i huvudet och förhålla sig lika kritiskt till sovjetsystemet som till dagens makthavare i Ryssland. Åsa Linderborg verkar oförmögen att ta det steget.
Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.