Tony Judt: Thinking the twentieth

Tony Judt.

Medan historikern Tony Judt förtvinade i ALS förde han samtal med sin kollega Timothy Snyder. Håkan Lindgren tar del av ett meningsutbyte som lämnar svensk kulturdebatt i bakvatten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag hade kunnat lista alla samtalsämnen och ändå missat poängen. En recension ska vara något annat än ett referat, och det värdefulla med Tony Judts och Timothy Snyders samtalsbok är inte bara vad som sägs, utan hur det sägs.

Judt har den där sällsynta förmågan att beskriva en ideologi eller en intellektuell miljö - helt oavsett om han själv sympatiserar med den - så tydligt att läsaren tycker sig upptäcka hur det kändes att vara en del av den (typ: så här var det brittiska 30-talet). När han berättar om generationsmotsättningar inom vänstern, statushierarkier bland mellaneuropeiska judar eller varför de rumänska fascisterna var annorlunda än de franska och italienska håller han alltid en mängd nyanser åtskilda på ett inlevelsefullt sätt. Hos honom finns en ständig strävan att förstå historiska processer - och att behålla dem levande inom sig när han förstått dem.

I förbifarten gör han något viktigt. Han lär oss skilja det intelligenta nyanserande som får oss att se världen klarare från det falska nyanserandet som hindrar oss från att urskilja någonting alls.

Det falska nyanserandet säger "det här är faktiskt väldigt komplext" men suddar ut skillnader och kategorier till en grå dimma; dess syfte är att göra det omöjligt för oss att utveckla något som helst omdöme.



Illustration ur Penguin Press utgåva från 1938 av Edgar Allan Poes Fakta i fallet monsieur Valdemar

Tony Judt var en brittisk historiker, så beläst att han fullständigt skulle ha saboterat varje emotionell och oartikulerad svensk kulturdebatt. Han avled 2010 i ALS, en sjukdom som gradvis gjorde honom förlamad. Timothy Snyder, en amerikansk historiker med Östeuropa som specialitet, tog initiativet till en samtalsbok eftersom Judt inte längre kunde skriva. När de inledde sina samtal kunde Judt fortfarande gå; mot slutet var han beroende av en maskin för att kunna andas.

Det låter de sig inte påverkas av, samtalet flyter så obehindrat att jag kommer att tänka på Poe-novellen Fakta i fallet monsieur Valdemar där en man hypnotiseras i dödsögonblicket och fortsätter konversera efter att hans kropp dödförklarats.

Med start i Judts uppväxt (född i London 1948 av judiska invandrare) pratar de sig igenom 1900-talet via en mängd utvikningar: världskrigen, ideologierna, den växande uppgivenheten. Det blir lite väl internt ibland, Snyder hade gott kunnat driva på Judt med lite strävare frågor. Men låter man dem hållas några sidor tar de snart med oss på en idéhistorisk urban exploration, lyser upp bortglömda förbindelsetunnlar under den stad vi bor i.


Beläsenhet är ingen garanti för den mångdimensionella inlevelseförmåga som var typisk för Judt – så hur har han fått den? Det är för att jag har varit en outsider, svarar han när Snyder ställer frågan. Gång efter gång gör han fel erfarenhet utifrån sin intellektuella eller politiska tillhörighet. Han flyttar till Israel lockad av det idealistiska kibbutzlivet, men som tolk åt armén under sexdagarskriget får han se en annan sida av landet och kommer därifrån som israelkritiker. Han är vänsterintellektuell, men lämnar Paris för att han avskyr cultural studies: han vill hellre umgås med östeuropeiska dissidenter och tar stort intryck av hur Europa ser ut från deras håll.

Är det verkligen bara en slump att han gör dessa erfarenheter (och drar så sympatiska slutsatser av dem)?

Outsiderpositionen kan vara självvald i omedvetet hög grad, för bara därifrån kan man göra de opartiska upptäckter som snart får samma effekt som en mild drog. För övrigt är Judt inte mer outsider än att han har studerat vid Cambridge och École normale supérieure, påpekar Snyder.


Fast vänta nu – har jag inte berömt Judt för självklarheter? Enligt honom är historikerns uppgift både att komplicera sönder elegant struntprat och att kommunicera komplicerade tankar klart. Borde man inte kunna kräva det av alla intellektuella? Gärna för mig. Frågan är inte varför han kan, utan varför vi inte kan. Se er omkring.

Bakom Judts och Snyders samtal ligger en oro för att vi redan håller på att glömma 1900-talet: vi är nämligen inte intresserade av att lära oss ett dugg av det. 1900-talet var inte bara krig och fångläger, det var också en period när utbildning, välstånd och rättigheter var jämnare fördelade över befolkningen än någonsin tidigare - en epok vi nu ser slutet på. Detta stora rättviseprojekt, som en gång var gemensamt för socialister och liberaler, ligger närmast Judts hjärta.

Nu är det upp till oss att styra mot en rättvisare framtid. Och att minnas. För, som Judt säger, "det är fruktansvärt viktigt att ett öppet samhälle känner till sitt förflutna."


Håkan Lindgren

kulturen@expressen.se


Håkan Lindgren är frilansskribent.

Samtalsbok

TONY JUDT OCH TIMOTHY SNYDER | Thinking the twentieth century | Penguin Press, 414 s.