Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Med skarp blick på tonårspojkars liv

Mikael Yvesand debuterar med ”Häng city”.
Foto: Viktor Gårdsäter / Polaris
Valerie Kyeyune Backström.
Foto: OLLE SPORRONG

I Mikael Yvesands debut ”Häng city” driver en kompisgrupp planlöst runt en sommar i Luleå 1999. 

Valerie Kyeyune Backström fångas av tidsandan och det truliga språk som utmärker tonårskillar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Debuten ”Häng city” har en underbar titel, hämtat från den plats den utspelar sig. I en tajt kompisgrupp, en sommar i Luleå 1999, skärningspunkten mellan barn och vuxen, väljer Mikael Yvesand att förlägga berättelsen. Det är varmt, alla vuxna är borta, och killarna driver planlöst runt i området, i jakt på något att göra. Häng city är en ordlek, ett internt skämt: efter att en snabbmatsservering i stan döptes till ”Mat city” kan en stämning, ett tillstånd bevingas med city-ändelsen. Eller som i Häng city: en plats. En slags koja killarna bygger i en dunge nära vårdcentralen. Ett ställe att dricka Pepsi, röka cigg, baka snus, fördriva tiden, begå småbrott.

Foto: Polaris

I denna sommarvärme, där dagarna liknar varandra, drabbas samtidigt grannskapet av ett bestialiskt mord.

Yvesand är duktig på dialog, att härma det truliga språk som utmärker tonårskillar, att utveckla ett gängs idévärld. Han fångar tidsandan, som det lite löjligt heter, och besjälar platser: trötta pizzerior, snuskylar och tråkiga torg om de ter sig ur en tonårings perspektiv mejslar Yvesand fram med uppmärksam blick. I berättelsen hoppar han mellan tidsrymderna, associerar, låter huvudpersonen berätta om barndomsminnen. Ibland fångas dessa med utsökt lyhördhet, som lågstadiets simskola:

”Tillbaka ut i den bitande januari-eftermiddagen med istappar i luggen. ”BAD”-skylten lyser rött mot stjärnklar evighet genom fönstret längst bak i bussen. Vi ses om sju år. SimCity 2000.”

Det finns många saker att tycka om i denna roman, problemet är bara att den inte lyckas konstruera en story som bär bokens 300 sidor. Även om språket är särskilt, och i stora delar njutbart, börjar romanen snart driva lika planlöst som det ungdomsgäng den följer. Att så slänga in ett mord, och en parallell berättelse med vittnesmål och polisrapporter håller inte, och känns onödigt spekulativt, som ett försök att gjuta spänning i en historia som egentligen är mest intresserad av att djupdyka i dessa grabbars internskämt och berättarens inre monologer.

När ett mörker ibland hintas men inte utvecklas, uppstår känslan av att trampa vatten.

Nu behöver en roman ingen rafflande handling för att fungera, men när Yvesand inte riktigt kommer förbi denna yta, detta garderande, när ett mörker ibland hintas men inte utvecklas, uppstår känslan av att trampa vatten.

Och även om språket är vad som bär denna roman, dialogen på lulemål, önskar man även här ett lite strängare tillvägagångssätt, ibland förälskar sig helt enkelt författaren för mycket i sina spetsfundiga iakttagelser, och hopp i tiden, anekdoter, egenheter, forna kamrater, som om att allt måste in i denna enda bok.

Det hoppas jag inte är fallet. Mikael Yvesands säregna stil läser jag gärna igen.


ROMAN

MIKAEL YVESAND

Häng city

Polaris, 309 s.


Valerie Kyeyune Backström är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 



”Jag vet ingenting osexigare än avund”

KULTURKRIGET. Daniel Sjölin möter Horace Engdahl i ”Kulturkriget” för att prata om den värsta dödssynden. ”För mig är avunden en råtta”, säger Horace Engdahl.