Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tomma rum

Uppgivenhet. Flyktingförläggning i Gimo. <br>Foto: PIETER TEN HOOPEN
Foto: Pieter Ten Hoopen

783 barn och ungdomar är spårlöst försvunna i Sverige utan att någon letar.

PO Enquist läser ett skakande reportage om flyktingbarnen som ingen tar ansvar för.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

Jens Mikkelsen Katia Wagner

"De förlorade barnen"

Natur och kultur, 230 s.

Mellan 2007 och 2012 försvann 783 barn i Sverige, spårlöst och utan att väcka speciell uppmärksamhet. Inga skallgångar, inga aktioner från de beundransvärda Missing people, inte ens ett tv-program med Leif GW Persson. De är helt enkelt avskrivna. Också detta har en naturlig förklaring: de var inte svenska barn.

Det "naturliga" kan omges med andra siffror: under samma tidsperiod fick 6 109 "ensamkommande barn och ungdomar" permanent uppehållstillstånd i Sverige, men samtidigt försvann 1 202 unga flyktingar, medan de varit under svenska myndigheters ansvar. Några kom till rätta. Men av dem är alltså ändå 783 fortfarande borta.

Jens Mikkelsen och Katia Wagner.
Om några av dessa har journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner skrivit en beundransvärd bok som plockar fram ett tiotal av dessa fall. Vilka de var, var de finns nu. Det är en bok som raderar ut en del myter och missförstånd, och lämnar ett antal deprimerande gåtor kvar att besvara. Nej, dessa tusentals inkommande barn är inga ankarbarn, utsända för att bädda för familjeåterförening.

Det är kanske tio procent, inte mer. Nej, de är inga småbarn med skägg, vuxna som ljugit om sin ålder för att få bättre behandling. Nej, analys av deras tänder bevisar att de inte ljuger om sin ålder.

Men boken ställer också frågor om varför ingen försöker besvara gåtorna. Redan i prologen frågar författarna "varför undrar ingen vart de elva barnen från Georgien, Armenien och Azerbajdzjan tagit vägen? Varför försöker ingen ens förvissa sig om att de nästan 150 afghanska barnen och ungdomarna som är borta inte utsätts för brott? Varför reagerar ingen över de 101 flickor som aldrig återfunnits?"


Funnes det bara utpekbara onda institutioner. Men nej. Bara uppgivna.

För skäl till oro finns förvisso. Kapitlen om hur tonåriga pojkar dras in i pedofilligor är skakande. Pojkprostitution bland de i underjorden drivande "naturligt försvunna" är ett sätt att överleva.

Hur representativa är de redovisade fallen? Om flickor som är sexutnyttjade har mycket talats, men här tycks samma fenomen, eller värre, finnas bland pojkflyktingar. De barn som kommer till oss, och försvinner, saknar oftast kontaktnät, föräldrar eller andra vuxna som skyddar dem. De som fått avslag på sina asylansökningar blir, bisarrt nog, eftersökta. De ligger kvar i sökregistren i 18 månader. De andra avskrivs bara, direkt.

Foto: Foto: Pieter Ten Hoopen
Fram växer bilden av en närmast dickensk situation. Oliver Twist i välfärds-Norden, barn som är offer för människohandel, utnyttjade för tiggeri, stölder, knarkhandel och sex. Och dessa avskrivna kan ju inte eftersökas på några kvadratkilometer av idealister som bildar sökkedjor.

Sökområdet är Europa. Gränslös uppgivenhet. Schengenfrihet för försvunna barn. Läget och lägren i länder som Grekland och Italien är förfärligt. Oslo beskrivs som en knarklangarcentral och reträttplats för dem i Sverige gömda barnen.


Jag ska medge att jag två gånger, men med plågsam osäkerhet, läst denna angelägna bok. Först med stark upprördhet. Sedan, för att hitta lösningar, med något som liknar uppgivenhet. Alla har ansvar, ingen tar ansvar.

Jag tycks dela min apati med de myndigheter som är inblandade. De är inte onda, tvärtom. De är fyllda med goda människor som gett upp, eller inte hittar lösningar.

Sen läser jag om, och blir arg igen. Det kan inte vara rimligt att vi, dolda under uppgivenhetens blötgrå filt, gett upp de här ungarna.