Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tomas Bannerhed: Korparna

Tomas Bannerhed. Foto: Sara Mac Key
Nils Schwartz läser den flygfärdige romandebutanten Tomas Bannerhed.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

ROMAN
TOMAS BANNERHED | Korparna | Weyler, 415 s.

Tomas Bannerheds Korparna är den bästa svenska debutroman jag läst på länge, men det är åt helvete för mycket fåglar i den. På var och varannan sida låter något av den småländska skogens otaliga fjäderfän höra av sig, noggrant namngivet, med onomatopoetiskt preciserat läte. Inte ens i romanens mest traumatiska ögonblick kan berättarjaget Klas låta bli att notera närvaron av en klagande svärm vipor och en ensam storspov på en sten.
Det finns dock en berättarteknisk logik i denna maniska ornitologi. Om den till slut står läsaren upp i krävan, så är det ändå ingenting mot de känslor den väcker hos pojkens föräldrar. Fadern drivs bokstavligen till vansinne, modern till stillsam uppgivenhet.
Fåglarna representerar flyktens möjlighet. Under långa strövpass med fågelkikaren i skogen eller med näsan demonstrativt nerstucken i en ornitologisk lånebok visar Klas demonstrativt att han flyr från det ok som fadern vill lägga på hans axlar - att ta över arrendegården som håller på att suga allt livsmod ur den förr så företagsamme jordbrukaren.

Ännu är Klas bara tolv, men hinner bli tretton under det år på 1970-talet som handlingen omspänner. Fast fadern har inte tid att vänta - sonens ovillighet att delta i sysslorna på gården skyndar på hans annalkande psykos, förebådad av de korpar han hallucinerar i sin sömnlösa oro.
Det stycke jord som han brukar i byns utkanter kallas symboliskt nog Undantaget, och hans växande enstörighet och allt bisarrare beteende börjar bli en visa på bygden. Klas solidaritet sätts på svåra prov, inte minst när en jämnårig flicka från Upplands Väsby flyttar in med sina föräldrar i ett av byns övergivna hus. Tanken är att de ska starta ett nytt liv på den lugna landsbygden, men det blir snart tydligt att det bara är ett hugskott från den alkoholiserade faderns sida, en konstnärssjäl som förälskat sig i sina egna filosofiska utläggningar.
Frun och dottern lämnar honom åt sina böcker och buteljer, men för Klas har flickan svept in som en lockfågel från en friare fauna än den inrotade stam av jordpickare som söker sin allt magrare näring på en ort som passerats av både tid och tåg.
Också Väsbyfamiljen är förestås ett förebud, fast av mindre imaginärt slag än faderns korpar - 40 år senare har säkert tyska och danska sommargäster tagit över de flesta av byns övergivna hus. Naturen förvandlas sakta från födkrok till rekreationsområde. Den ovillige lantmannen Klas satsar så att säga på rätt häst när han föredrar fåglar framför kor.

1970-talet är det svenska småbrukets sista dagar och död. Bannerhed är själv uppvuxen i en småländsk by med det nästan komiskt hävdvunna namnet Uråsa, men arbetar sedan många år som journalist i Stockholm.
Dock bär han med sig födelsebygdens rotförgreningar som en del av sitt nervsystem. Varje lövskiftning och fjäderruggning, varje dimstråk och lomskrik, varje harvrassel och halmprassel aktiveras med en lätt tryckning på tangentbordet. Bannerheds prosa är lika komprimerad som fritt svävande, en blytung text buren av termikens uppvindar.
Korparna är ett av många exempel på hur den svenska romanen 75 år efter urbaniseringens genombrott fortfarande hämtar sitt stoff och sin växtkraft ur den nedmyllade modernäringen.
Inte konstigt att en jordbunden faders ångestjämmer och förlamande tystnad ekar genom hela boken och beblandar sig med fåglarnas skrik under den öppna himlen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!