IN MEMORIAM | TOM WOLFE. Med Tom Wolfe (1931-2018) lämnar ännu en amerikansk mästare scenen, ännu en storslagen gestalt ur en gyllene 1930-talsgeneration med namn som Joyce Carol Oates, John Updike, Don DeLillo, Cormac McCarthy, Joan Didion och Thomas Pynchon.
Av alla dessa var Wolfe (möjligen i konkurrens med Hunter S Thompson) den främsta satirikern och samhällskritikern, en av pionjärerna inom 1960-talets new journalism i Truman Capotes fotspår. Med reportageboken ”The electric kool-aid acid test” (1968, ”Trippen” 1970) tog han plats bland sin generations främsta amerikanska prosaister och utvecklade därifrån sin syrliga, detaljrika stil i den rika flora av tidskrifter som under efterkrigstiden utgjorde en viktig litterär plattform i amerikansk litteratur, i titlar som Rolling Stone, Harper's och New York Magazine.
Intressant nog var det först på äldre dagar som han debuterade som romanförfattare. Storsuccén ”The bonfire of the vanities” (1987) – som först gick som följetong i Rolling Stone – om cynism, girighet och rasmotsättningar på Wall Street, filmatiserad med Tom Hanks i huvudrollen, var en briljant sammanfattning av yuppieerans megalomaniska överdåd.
Därefter släppte Wolfe, som ägnade ett enormt researcharbete åt varje roman, ytterligare tre tegelstenar: ”A man in full” (1998, ”En riktig man” 1999) om Atlanta och spänningarna i den nya Södern, ”I am Charlotte Simmons” (2004) om yta, hierarkier och statusjakt på ett fiktivt prestigeuniversitet samt ”Back to blood” (2012) om det kosmopolitiska Miami. Samtliga skrattspeglar, karikatyrer av det postmoderna USA.
Till storms mot identitetspolitik
När jag som frilanskritiker recenserade den sistnämnda i DN var jag starkt kritisk till den reaktionära tonen i Wolfes raljanta utgjutelser. Titelns "Back to blood", var närmast övertydlig: USA var på väg tillbaka till blodet, rasen, den lättkränkta kollektivismen, bort från civilisation, anständighet, professionalism, rationalitet och individualism. Han blev tyvärr en parodi på sig själv i sina förutsägbara och stundom rentav vulgära utfall mot sexuellt frigjordhet, identitetspolitik och politisk korrekthet.
Till slut var kanske retstickan och stilikonen Tom Wolfe mer intressant än författaren (hans två sista romaner floppade och finns inte utgivna på svenska). Prudentligt klädd i vit eller möjligen rökgrå, ofta tredelad kostym, med matchande näsduk och slips och alltid, alltid hatt, var han en dandyfierad bohem som nyfiket släntrade fram genom samtiden, på jakt efter smärtpunkterna, efter hyckleriet, korruptionen, amoraliteten, sveket; ögonblicket där flocken tar över.
I själva verket blottlägger hans romaner de sprickor som så småningom skulle vidgas till ohanterliga kulturklyftor, som i "En riktig man", där en förmögen vit företagsägare ser sin värld kollapsa under trycket från rasmotsättningar och senkapitalistiska lånekaruseller.
Det var knappast förvånande att Wolfe var en av de få amerikanska författare som öppet stödde George W. Bush. Vad han tyckte om Donald Trump förefaller oklart; förmodligen smålog han ironiskt åt hela spektaklet. Kanske såg han rentav ett utmärkt material till nästa roman.
Den hade man ju velat läsa.
Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.