Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tom Malmquist: Jag vill luta mig mot dig

Författaren Tom Malmquist skriver dagbok från en höst färgad av sorg och saknad.

Hur upplever författaren mötet mellan sin egen, privata tragedi och den litterära offentlighetens strålkastarljus?

Tom Malmquist skriver dagbok från en höst färgad av framgång, saknad och sorg.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

7 augusti

En harkrank studsar mot fönsterglaset. Den drogs mot ljuset i lägenheten. Kopparbrun till färgen. Den är så lätt, så gracil, samtidigt så fumlig och klumpig. Jag kommer att tänka på en naturessä av Harry Martinson där han jämför harkranken med en spindeltrådstunn och utmärglad vrakspillra som förs runt av vindarna.

Livia har börjat fråga efter glass till frukost. I morse överraskade jag henne: hon fick en strutglass med hallonsmak. Det var något med hur hon glufsade och spillde som påminde mig om hur Arne Sundelin åt sina glassar på Statoilmacken utanför Bålsta. Jag saknar Arne. Hans död kom så plötsligt. Jag lade två rosor på hans kista i Markuskyrkan: en från mig, en från dig. Jag hade mött honom på vår stamkrog Southside någon vecka innan han föll ihop på tåget från Uppsala. Efter din och pappas död blev han en oersättlig vän att prata med. Inte minst som en skrivande kollega. Han använde inte termer som: bra. Eller: dåligt. Han sa: Vad gör det med texten?

Om två veckor är det recensionsdag för min bok. Jag är nervös för att kritikerna inte kommer att vara lika sensibla som Arne. Det var han som tipsade om Calvinos bok "Under jaguarsolen" när jag berättade att mitt verk var uppdelat i fem delar: ett för varje sinne. Calvino utgår från de fem sinnena, men hann bara med tre innan han dog. I första delen av min bok, den som utspelar sig på sjukhuset, rusar jag mellan dig och Livia med snuttefiltar som har legat på era bröst för att ni skulle få dela varandras dofter. I sista delen betraktar jag Livia på avstånd från Anders Reimers väg. Alla fem delar har sådana här urscener som representerar ett av sinnena. Det är inte många som kommer att upptäcka det. Det har heller ingen större betydelse för berättelsen. För mig är det ändå viktigt. Det är med sinnena Livia möter världen. Det är med sinnena jag saknar dig som inte längre finns och aldrig mer kommer att finnas.

SKREV EN BOK OM SORGEN

Poeten Tom Malmquists fästmö Karin Lagerlöf var gravid i vecka 33 när hon insjuknade i akut leukemi. Hon avled efter att dottern förlösts med kejsarsnitt. Några månader senare förlorade Malmquist även sin far, Thomas Malmquist, legendarisk sportchef och krönikör i Expressen.

Tre år efter händelserna skrev Tom Malmquist den självbiografiska romanen "I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv", om det omtumlande förloppet och den första tiden som ensam förälder.

"I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv" har blivit en av höstens stora läsar- och kritikersuccéer. Den har även gjort succé på den utländska bokmarknaden, där den hittills har sålts till Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Polen, Finland, Danmark och Norge.

 

12 augusti

En researcher ringde för en stund sedan med frågor till en kommande teveintervju. Bland annat undrade hon om jag kunde ta med Livia till studion och om jag kanske hade en bild på Karin att visa upp. Livia i mitt knä framför en bild på sin döda mamma? I direktsändning? Bilden på dig blev kvar hemma och Livia satt hos min mamma och tittade på teven.

Livia hade tydligen utbrustit: Pappa pratar om min bok. Det var rörande att hon sa så, men inte konstigt. Hon har studerat mig varje kväll i hela sitt liv när jag har arbetat. När hon frågat: Vad gör du? Har jag svarat: Jag skriver en bok till dig.

Ljus i Allhelgonanatten. Foto: Lennart Rehnman

 

19 augusti

I dag kom frågan som jag har väntat på: Var är Livias mamma? Flickorna som satt nedanför klätterställningen tittade på oss. Hon är död, svarade jag i normal samtalston. Livia tog min hand och log. Det var som att hon blev tacksam för att jag inte gjorde en stor sak av frågan.

Det kom ett sms från mamma när jag satt på fönsterbänken. Läst klart boken, vilken smärtsam men vacker bok, jag är helt förstörd av gråt, känns som om jag återupplever 2012. Egentligen skulle vi bada på Långholmen i dag, men jag ser ut som en förgråten gris. Jag tillbringade midsommarafton på akuten med mamma. Dina föräldrar hjälpte mig då med Livia. Mamma hade en hög sänka och svårt att röra sig. Hon såg sliten och rädd ut där hon låg på britsen. Läkarna visste inte vad hon led av och skickade hem henne med värktabletter.

Jag är orolig för henne. Jag är orolig för mycket numera.

 

26 augusti

Jag öppnade en halvflaska André Clouet och drack den i sängen. Då och då tittade jag på bilden av dig från graviditetens tjugonde vecka. Fotopapperet har blivit lite solblekt på det högra hörnet. Du skulle ha blivit 39 år i dag. Allt känns som så länge sedan. Till och med gårdagen framträder i mitt minne som något gammalt.

Livia blir allt mer lik dig. När vi kom hem från dagis pekade hon på André Clouet-flaskan på köksbordet och frågade: Är det där pappajuice? Hon somnade för en timme sedan. Innan det letade vi löv i Shaun Tans bok "Det röda trädet". Hon gör mig gott. Hon får mig att våga längta.

Tom Malmquists pappa, den legendariska Expressen-journalisten Thomas Malmquist i Los Angeles 1984. Foto: Hasse Persson

 

7 september

Livia somnade med sina gosedjur Ulle och Hippo men så satte hon sig upp. Pappa, ropade hon. Ja, älskling, jag är här, sa jag och lade mig bredvid henne. Hon förklarade att hon föll ner i ett svart hål i drömmen. Pappa står längst ner i alla svarta hål och kan ta emot dig, svarade jag.

Dina föräldrar ska hjälpa mig med Livia när jag är i Göteborg på Bokmässan. En del personer i deras närhet har tydligen haft starka åsikter om boken. Någon tyckte att den var dålig på grund av bristande styckesindelning. En annan tyckte att porträttet av dem var orättvist. Tidigare i veckan sa mamma att min faster hade gråtit i telefonen efter mitt besök i "Babel". Faster tyckte att det var fruktansvärt att jag hade kallat hennes storebror en jävel. Och en vän och tidigare kollega till pappa, fick jag också veta, hade planerat att recensera min bok i ett brev till mig. Jag ringde upp honom. Han förklarade att porträttet av mina föräldrar var hårt och endimensionellt.

Just nu: jag vill luta mig mot dig. Det kan jag inte, så jag läser i stället tre handskrivna brev från okända läsare. De delar med sig av egna förluster. En av dem hade mist sin livskamrat i ett självmord, en annan hela sin familj i de jugoslaviska krigen.

Det var måndag, 4 juni 2012, och Livia sov i vagnen. En av vaktmästarna hade grävt ett åttio centimeter djupt hål som var två decimeter brett. En lövkrans låg över det. På träspateln stod ditt namn: Karin Lagerlöf. Med silkesbandet om den kalkvita urnan sänkte jag ner dig. Jag tog skoveln och fyllde hålet med sand och mörk jord.

 

8 september

Din mamma har precis skickat ett sms om boken. Jag sitter på kyrkogården och tittar på fåren, känns fint med får. Varit och planerat en stor mörkblå lavendel hos Karin. Vi läser din bok, svårt, mycket svårt, men det känns som om Karin är så närvarande och det är underbart.

"Det skulle bli det sista du såg: min rygg när jag gick från dig." Foto: Olle Sporrong

 

10 september

Astrid Seeberger intervjuade mig inför drygt 150 läkare och sköterskor i en aula på Södersjukhuset i Stockholm, Pedagogiskt forum. Hon läste högt ur bokens första del. Det var något med hennes närvaro. Texten visade sig igen. Presenterade sig på nytt. Det sista du såg i livet var när jag lämnade sal B på detta sjukhus. Jag sprang förvisso tillbaka när jag insåg att det kunde dröja innan du skulle vakna. Då sov du redan. Det skulle bli det sista du såg: min rygg när jag gick från dig.

 

12 oktober

Jag har aldrig tidigare blivit inbjuden till Bokmässan, och där stod jag i min nyköpta linnekavaj vid en skaldjursbuffé på Valands festvåning, inte långt från Fredrik Reinfeldt och hans livvakt. Många kom fram och gratulerade till boken. Jag räknade till sju författare och förläggare som sa: Du vinner Augustpriset i år. Eller: Du blir garanterat nominerad. Utöver dessa gissningar: mejl och inlägg på sociala medier där många andra har skrivit detsamma. Augustpriset tycks ha blivit den enda synonymen till svensk kvalitetslitteratur.

Min bok blev inte nominerad. Jag trodde inte att jag skulle bli så ledsen av det, men det blev jag. Beskedet utlöste en kedjereaktion. Din död. Pappas död. Arnes död. Mitt livs alla besvikelser. Tyngden av att tala om det mest plågsamma offentligt. Allt kom över mig. Jag blev tvungen att lämna Livia hos mamma över natten. Ses i morgon, älskling, pappa måste jobba, sa jag och gick först när jag märkte att hon hade sitt bästa humör. Tillbaka i lägenheten hällde jag i mig två flaskor vin, vevade sönder bokhyllan med knytnävarna och slängde min skrivdator i väggen. Jag har inte haft ett sådant här våldsamt utbrott sedan jag var 16 år. Då hade jag precis slutat med ishockeyn och pappa sa till mig: Det går utför för dig.

 

14 oktober

Mamma har fått beskedet att hon lider av artros i händer, axlar och på ena sidan av kroppen. Jag vill inte hamna på hem, sa hon till mig och jag svarade: Det behöver du inte, mamma. Jag ville muntra upp henne och berättade då om Livia som hade lockat till sig två dagispedagoger för att säga: Hej då, nu ska jag hem och bajsa och kolla på film med pappa. Jag är säker på att de tjockaste och varmaste tanterna i Dostojevskijs böcker skrattar som min mamma.

"Du är kvar i din urna. Och jag: en harkrank i en vindpust. " Foto: Amelie Herbertsson

 

16 oktober

Mitt kök påminner om ett stelt, flera hundra år gammalt stilleben. Livia är på dagis. Jag kokar kaffe och dricker ett glas mjölk. Höstfärgerna har nått Lundagatan. Hög himmel. Det är vackert, det är avundsvärt, men jag kan inte länge intala mig själv att det är uthärdligt. Jag saknar skrivandet av boken. Under tiden jag skrev var du och pappa vid liv. Det uppstod en illusion av att det ännu fanns hopp. Inte bara det. I mina mest uppgivna stunder, när verkligheten krympte till en mörkercell, infann sig ett slags hallucinatoriskt rus där jag trodde: om jag skriver tillräckligt bra vill gudarna lyssna. Precis som Orfeus skulle jag få lov att hämta hem dig.

Så blev det inte. Du är kvar i din urna. Och jag: en harkrank i en vindpust.

 

18 oktober

Jag ringde dig. Ett plötsligt infall. Jag sprang i trapparna till innergården och ville berätta att både min agent och min förläggare har ringt mig på morgonen, berättat att min bok var ett samtalsämne på världens största bokmässa i Frankfurt. De stora internationella förlagen vill ge ut boken. Den har redan köpts upp i fem länder och i Tyskland pågår en budgivning med åtta förlag inblandade.

En rosslig röst, en man med dialekt från Östergötland. Jag förklarade att jag hade ringt fel och lade på. Det var tre och ett halvt år sedan jag ringde numret senast. Men i ögonblicket när samtalet gick fram var jag säker på att du hade stannat cykeln och lyft upp din telefon.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.

 

Tom Malmquist

Kulturen@expressen.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!