Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tolken berättar världen

Ledande rysk prosist. Michail Sjisjkin lever i schweizisk exil sedan 1995, där han arbetar som tolk åt ryska asylsökande. Foto: Jevgenija Frolkova

Kriser är avgörande för litteraturen. Det är hemskt att tänka så, men jag är ganska övertygad om att det är sant.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

MICHAIL SJISJKIN

Venushår

Översättning Elin Parkman

Ersatz, 607 s.

 

Utan att romantisera tror jag att verkligt angelägen litteratur är mer sällsynt i kulturer eller länder där trygghet, frihet och säkra framtidsutsikter är standard. Michail Sjisjkin - bredvid Svetlana Aleksijevitj den just nu viktigaste och största ryskspråkiga författaren - har i en essä argumenterat för att litteraturen är det enda sättet att rucka på, söndra, den totalitära medvetandeform som det ryska språket är.

Om, som filosofer säger, språket är sättet vi är på i världen, är ryskan ett härskat språk, kontrollerat av propaganda och censur. Sjisjkin bor i Schweiz, i fysisk exil men litterär asyl. Det tillåter en viss frihet. "Venushår" som nu kommer på svenska (i imponerande översättning av Elin Parkman) är en roman som konfronterar hemlandets trosdoktriner utan att vara affekterad eller direkt politisk. I stället är den just det som hemlandets språk och tankar inte tillåts vara - disharmonisk, mångröstad och i spillror sorgsen.

Till att börja med finns det ingen som berättar för oss om vad vi läser. De tre rader som inleder förvirrar på ett sätt som talar för hela boken. De första två är inledningen till ett antikt persiskt släktträd som jag tror är hämtat ur Plutarkos biografi över Artaxerxes, eller Xenofon. Det sägs dock aldrig. Utan förklaring eller egentlig paus, utöver ett radbrott, kliver den tredje raden genom rum, tid och fiktionsnivå till en samtida schweizisk immigrationsmyndighet.

En namnlös berättare och tolk filtrerar ett förhör (som kallas "intervju") som hålls med flyktingar som söker asyl. Frågorna är aggressiva och misstänksamma. Varför söker ni asyl? "Jag har bott på barnhem sedan jag var tio. Jag blev våldtagen av rektorn." Varför gick ni inte till polisen? "De skulle ha dödat mig." Vilka? "De är likadana allihop."

Det är en storartad inledning, som inte bara griper tag om en av vår tids mest brännande frågor, utan också - mycket effektivt - suggererar en likhet mellan de anonyma strukturer som de asylsökandena flyr och dem som de anländer till. De är likadana allihop.

Snart mångfaldigar sig berättelserna. Som ett knappt bestämbart centrum står tolken. Det är han som läser om hellenernas krig med perserna; det är han som skickar de knäppa breven till sin son Nebukadnasarius. Det är också han som berättar den intima, direkt hjärtskärande berättelsen ur sitt eget liv, om en kvinna han levde med, Isolde.

Som hörs är det en vild bok, som också i den bästa författares händer riskerar att bli alldeles, alldeles för mycket. Är den det? Ja, kanske. Men det är inte nödvändigtvis dåligt. Sjisjkin kliver sömlöst mellan berättelserna, vi kastas fram och tillbaka, utan en snäll författarhand som visar oss vägen. Man måste vara uppmärksam för att inte tappa bort sig.

Detsamma gäller romanens människor. De förlorar, gång på gång, sig själva. I förhörsrummet blir berättelserna om asylsökandenas motiv allt mer osannolika och overkliga. Förvandlas till myter och redan färdigskrivna historier, som påtvingas de asylsökande av förhörsledaren och ibland tvärtom. På ett ställe skriver Sjisjkin: "Historierna väljer ut en människa och ger sig ut i världen." Liksom för läsaren finns det ingen författarhand som visar dem vägen genom den.

I en tid när det ryska imperiet åter sväller, kan vi räkna med en allt strängare censur och konstnärliga förbud. På ett ställe i romanen ristar en fånge in en bild av en båt i cellens vägg. En dag kliver han in i bilden och seglar i väg. Som metafor för Sjisjkins projekt är det en slående passage. Litteraturen kommer aldrig att störta Putin, men den kan härbärgera människan, bilda en ö där hon får tänka fritt, ensam, bortom totalitarismens verklighetsförfattande hand.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!