Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tjuvmarknad

General Eisenhower inspekterar målningar som nazisterna gömt i en saltgruva. Foto: AP.

Anders Rydells bok om nazisternas konststölder är respektingivande och välskriven.

Stefan Ingvarsson påminner dock om att många av konstskatterna på världens renommerade museer också är stöldgods.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

ANDERS RYDELL

"Plundrarna"

Ordfront förlag, 359 s.

Några veckor innan Adolf Hitler drog i gång andra världskriget instiftade han en specialkommission med uppdraget att skapa världens förnämsta konstsamling. Den skulle inhysas i ett monumentalt museum och förvandla hans gamla hemstad, den provinsiella järnvägsknuten Linz, till Europas kulturella mittpunkt. De verk som han suktade efter gick inte att få tag på för pengar – stölden av konst blev i stället en oskiljaktig och prioriterad del av både folkmordet på judar och erövringen av Europa.

Vad drev nazisternas konstintresse? När de beslagtog så kallad ”degenererad konst” drevs de tyligast av sin rasism, sin homofobi och sin antimodernistiska kultursyn. Men mitt i fanatismen fanns också en mer pragmatisk sida: endast en bråkdel av de utrensade tavlorna brändes under particeremonier. Det mesta såldes till utlandet. Tysklands ledning behövde pengar.

I den gigantiska plundringen av framför allt konst som hade ägts av judar, men också Polens och Sovjetländernas hela kulturarv, fanns givetvis hatet som en drivkraft, men girigheten var hårt sammantvinnad med det. Och konkurrensen var stor. Nazister på alla nivåer i hierarkin byggde egna samlingar, men Führerns konstexperter hade alltid första tjing. Liksom massmorden gavs stölderna ofta ett sken av lagbundenhet och ordning i Västeuropa och i Skandinavien, medan de i östlig och sydöstlig riktning urartade i osminkat barbari.

Det är verkligen välkommet med en utförlig berättelse om plundringarna på svenska. När Moderna museet 2009 till slut tvingades gå med på en kravlös återlämning av Emil Noldes tavla "Blumengarten" till de tidigare ägarnas arvingar var den svenska mediedebatten om händelsen på det stora hela både klumpig och yrvaken.

Anders Rydells "Plundrarna" bygger på en respektingivande genomgång av befintligt material och är skriven med en lätt och begåvad penna. Som debattbok tar den tydligt ställning för ett återlämnande av all konst som nazisterna har stulit i samband med folkmord. I dessa fall handlar det inte bara om hänsynslösa krigsbyten och plundring, de är ett led i den systematiska förintelsen av ett folk.

Och även om också de grövsta brotten vid någon tidpunkt förvandlas till historia så är vi inte där ännu. Kalla kriget var en sorts limbo. Efter nazisternas plundringar saknas ännu enligt olika uppskattningar mellan 100 000 och 200 000 konstverk. En del förstrördes troligen i bränder och bombräder, men mycket tros också ha hamnat i forna Sovjetunionen. Stalin låg inte långt efter Hitler vad gällde plundringar. Men som de senaste veckornas nyheter visade finns ättlingarna till plundrarna kvar i Tyskland, och lever av att lägga ut verk på marknaden.

Men den här boken väcker också frågor om hur Förintelsen kan berättas. Den lätta handen och den lätt fiktionaliserande formen skriver visserligen fram populärhistoria med ett brett tilltal, men innebär också en överslätning av de sprickor, tvister och tvetydligheter som historieskrivningen står inför.

Boken tar indirekt ställning i frågor som forskningen och den historiska debatten är oense om, till exempel motiven och drivkraften bakom nazisternas handlingar, hur ledningen fick med sig tyska folket, relationerna mellan SS och wehrmacht, politiken och motståndet i olika ockuperade länder. Med enkla omformuleringar hade läsarna kunnat delges denna osäkerhet utan att förminska varken läsning eller beskrivna brott.

Bakom nazisternas politik stod entydiga, medryckande och tveklösa berättelser om det förflutna. Jag tror att det är vår plikt att alltid betona tvivel och mångtydigheter när vi försöker skriva historien om dem.

Rydell är också en riktigt intressant fråga på spåret, som jag hoppas att han får anledning att återvända till: är plundringarna snarare regel än undantag i konsthistorien? Vilar svenska tjänstemäns motstånd mot återlämnande av krigsbyten kanske på en insikt om att en betydande del av våra konstkatter historiskt bestått av stöldgods?

Och på vilket sätt skiljer sig egentligen Hitlers planerade museum i Linz från Napoleons Louvren eller de brittiska erövrarnas British museum, som räknas till västerlandets främsta turistattraktioner?

 

Stefan Ingvesson

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!