Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tio briljanta metaforer av Tomas Tranströmer

Mästaren själv. Foto: Dan Hansson / Svd / Scanpix

Tomas Tranströmer kallas ofta för metaforernas mästare. Victor Malm listar sina tio favoriter utan inbördes ordning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Som en brygga mellan två platser i verkligheten är metaforen när den är som bäst. Plötsligt får man syn på något som aldrig tidigare varit i världen, det är ingen bild och det är inte kunskap – det är, i ordets mest bokstavliga mening, skapande. Något nytt träder fram i det verkliga, vidgar tanken, säger: det ryms mer. Om det är något Tomas Tranströmer har lärt mig är det att livet rymmer mer.

 

1. UR "SOMMARSLÄTT" (från ”Klanger och spår”, 1966)

 

Man har sett så mycket.

Verkligheten har tärt så mycket på en,

men här är sommaren till sist:

 

en storflygplats – trafikledaren tar ner

lass efter lass med frusna

människor från rymden.

 

Kommentar: Jag vet inte hur länge jag har känt glädje över den här långa metaforen. Men länge. Indignationen, sorgen, som så en dag ser sommaren. Vi plockas ned från den kalla himlen till värmen och botas i, om så bara för en stund, från allt som gör ont.

 

2. UR "VINTERNS FORMLER" (från ”Klanger och spår”, 1966)

 

Tre svarta ekar ur snön.

Så grova, men fingerfärdiga.

Ur deras väldiga flaskor

ska grönskan skumma i vår.

 

Kommentar: Tankarna går till försommarens enkla glädje, när champagnens pärlor brusar, skummar under träden på bakgårdar som grönskar. Tranströmer manar fram den här lyckans plats ur den vardagligaste scen. Det känns så lätt och självklart. Många av Tranströmers vackraste dikter handlar om just när våren kommer.

 

3. UR "RESANS FORMLER" (från ”Hemligheter på vägen”, 1958)

 

På väg i det långa mörkret. Envist skimrar

mitt armbandsur med tidens fångna insekt.

 

Kommentar: Det djupt tragiska fångar mig. Tiden håller ju en insekt fången! Som vandrar skimrande inuti en armbandsklocka. Man vill förstås tolka, men låter bli.

 

4. UR "STORM" (från "17 dikter", 1954)

 

Nordlig storm. Det är den i den tid när rönnbärs-

klasar mognar. Vaken i mörkret hör man

stjärnbilderna stampa i sina spiltor

högt över trädet

 

Kommentar: En klassiker. Inte hör man någonsin stjärnorna stampa där uppe? Men om man läser, sen lyssnar, kan man ana ett ljud.

 

5. UR "CARILLON" (från ”Det vilda torget”, 1983)

 

Jag ligger på sängen med armarna utbredda.

Jag är ett ankare som grävt ner sig ordentligt och

håller kvar

den väldiga skuggan som flyter där ovan,

det stora okända som jag är en del av och som säkert

är viktigare än jag.

 

Kommentar: Jaget på sängen så ensam: ett ankare på botten, resten av världen är båten, skuggan, som flyter däruppe. Kanske det vackraste sättet att skriva om ensamhet på svenska någonsin.

 

6. UR "FLYGBLAD" (från "För levande och döda", 1989)

 

Vi levande spikar nedhamrade i samhället!

En dag skall vi lossna från allt.

Vi skall känna dödens luft under vingarna

och bli mildare och vildare än här.

 

Kommentar: En ganska enkel sak, men som i sin uppvigling och sitt löfte om förändring, lyfter. Som säger att det tysta raseriet en dag ska få bryta ut. Vi spikar ska flyga!

 

7. UR "KYRIE" (från ”Hemligheter på vägen”, 1958)

 

Som barnet somnar in med skräck

lyssnande till hjärtats tunga steg.

Långt, långt tills morgonen sätter strålarna i låsen

och mörkrets dörrar öppnar sig.

 

Kommentar: Insomnian återkommer i flera Tranströmerdikter, ofta kretsande kring barnet. Vackrast beskrivs den här, hjärtats tickande blir tunga steg, och ljuset som öppnar nattens mörka fängelse.

 

8. UR "C-DUR" (från ”Den halvfärdiga himlen", 1962)

 

En timme ovanför plågorna.

Det var lätt!

Alla log bakom uppfällda kragar.

 

Kommentar: Det här var, tack vare min underbara svensklärare Viveca Fjelkner, den första dikten jag älskade. I en vrå Söderportgymnasiets vind förklarade hon vad den sista meningen sa: att lyckan kan få den stummaste krage att le.

 

9. UR "DET ÖPPNA FÖNSTRET"  (i "Mörkerseende", 1970)

 

Knäppte igång rakapparaten.

Den började spinna.

Den surrade starkare och starkare.

Växte till ett dån.

Växte till en helikopter

och en röst – pilotens – trängde fram

genom dånet, skrek:

”Höll ögonen öppna!

Du ser det för sista gången.”

Vi lyfte.

Flög lågt över sommaren.

 

Kommentar: Få andra dikter sammanfattar Tranströmers metaforkonst som den här. Sjumilaklivet från rakapparaten till helikoptern som surrar över sommaren – det finns mer! Vi ser det.

 

10. UR "EPILOG” (från "17 dikter", 1954)

 

December. Sverige är ett uppdraget,

avtacklat skepp.

 

Kommentar: Jag har läst de här raderna i många år, och även om jag aldrig lyckats omsätta dem i en tolkande parafras, är det precis så jag ser dagarna när mörkret klivit in. Ett långt bättre förslag till nationalsångstext än ”Öppna landskap”.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!