Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tingstenålder

Stridbar. Herbert Tingsten var en gigant i svensk offentlighet. Foto: Scanpix

Herbert Tingsten gjorde Dagens Nyheter till sin kommandobrygga i kalla krigets samhällsdebatt.
Per T Ohlsson imponeras av Per Wirténs biografi över högerspöket som var en frihetskämpe.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

fakta

SAKPROSA

PER WIRTÉN | Herbert Tingstens sista dagar | Bonniers, 351 s.

Herbert Tingsten har varit död i 40 år, men lämnar oss ingen ro. Vi som fuskar i hans bransch med kommenterande journalistik och en och annan bok studsar liksom till när vi konfronteras med honom: den enorma produktionen, bildningen, de florettvassa formuleringarna, de blankslipade argumenten. Tingsten ger oss komplex, oavsett från vilket håll vi betraktar honom.

Den maniskt självupptagne Tingsten, som krävde av sig själv att vinna varje strid, trodde inte på ett liv efter detta. Men om han nu ändå skulle råka ha haft fel på just den punkten, så är han säkerligen nöjd med att fortfarande beröra och provocera.

Om denne man, publicisten vi aldrig kommer undan, har Per Wirtén skrivit en modig bok. Den är modig därför att ingen hittills har vågat närma sig Tingsten med en sådan personlig och ideologisk öppenhet.

 

Wirténs "Herbert Tingstens sista dagar" är ingen biografi i vanlig bemärkelse. Detta är Wirténs egen delvis fiktionaliserade brottning med en gigant i svensk offentlighet. Och ja, bilden är vald med omsorg: det hände att Tingsten brottade ned folk inte bara i spalterna, utan också rent fysiskt efter några stadiga järn på Riche.

Herbert Tingsten (1896-1973) var statsvetarprofessorn som 1946 blev chefredaktör på Dagens Nyheter, tidningen som han gjorde till sin kommandobrygga i samhällsdebatten. Men när han dog hade vänstervågen draperat en omodern slöja över honom. Tingsten var den stridbare antikommunisten som tiden hade gjort obsolet, närmast antikverad. Hur fel hade han inte när han förordade svenska atombomber?

För vänstern blev han förloraren, ett högerspöke med pipig röst från det fadda 1950-talet. Men han var betydligt mer sammansatt än så.

Herbert Tingsten. Foto: Foto: Lars Nyberg Per Wirtén lär känna Tingsten från vänster och upptäcker, ärligt men lite motvilligt, beröringspunkterna: den kompromisslösa kulturradikalismen - mot kyrkan, mot nationalismen, mot ärvda privilegier - och den lika kompromisslösa kampen mot totalitära förvillelser oavsett om de definierades av klass som i Sovjet eller av ras som i Sydafrika.

 

Wirtén fångar den paradoxala kärnan hos Tingsten: å ena sidan en ytligt konsekvent självsäkerhet, å andra sidan ett ständigt närvarande tvivel i den meningen att Tingsten vägrade acceptera de förment absoluta sanningar som han brukade avfärda som metafysik. Mot slutet, kroppsligt nedbruten och på väg att bli blind, fällde han en kommentar som trots den resignerade undertonen sammanfattade ett liv på de verbala barrikaderna:

"Jag vill få folk fria från föreställningar som är irrationella."

Per Wirtén. Foto: Foto: Ylwa Yngvesson Men tvivlet var också Tingstens förbannelse. Hans tvivel på tillvarons mening kastade ned honom i svarta depressioner. Han brände broar till vänner och kollegor med samma frenesi som han brände sitt eget ljus med arbete, cigaretter och sprit. Han knäckte sin gamle vän Gunnar Myrdal, den socialdemokratiske handelsministern, i debatten om det så kallade ryssavtalet efter andra världskriget och förskingrade sin relation med Tor Bonnier, DN:s styrelseordförande. Visst kunde han känna ruelse, men egentligen spelade det ingen roll. Han visste ju allt.

 

Herbert Tingsten började som konservativ, blev socialist när han studerade den italienska fascismen och den tyska nazismen, förvandlades till liberal när han vid krigsslutet identifierade kommunismen som det existentiella hotet och tvingades 1959 bort från DN sedan han ställt tidningen på den socialdemokratiska linjen i pensionsfrågan, ett tilltag som inte uppskattades av ägarna.

 

Välfärdsstatens och jämlikhetens idé hade en kraftfull försvarare i Tingsten; endast så kunde människor bli socialt befriade. Detta var hans utgångspunkt i den sista stora debatt som han drog i gång, den om ideologiernas död på 1960-talet.

Demokrati och jämlikhet bildar en värderingsmässig överbyggnad som alla måste förhålla sig till. Han såg komplikationerna med ett avideologiserat politiskt liv där man väljer parti ungefär som frukostflingor eller tandkräm. Men hans fundamentala tes, utmanande för många då men självklar för de flesta i dag, var att planhushållning inte kan förenas med demokrati. Staten skall främja trygghet och jämlikhet, men den kan inte detaljstyra medborgarnas konsumtion och produktion och samtidigt betrakta dem som fria individer. Den insikten utgjorde armeringsjärnet i Tingstens tankebygge.

Och Per Wirtén håller med honom. Följaktligen klandrar han inte Tingsten för dennes resoluta ställningstagande för väst under kalla kriget. Ty det fanns inget alternativ. Artur Lundkvists och Karl Vennbergs tredje ståndpunkt, vägran att välja mellan demokrati och diktatur, såg Tingsten, helt korrekt, som en i grunden prosovjetisk hållning.

 

I striden mot socialism och planhushållning gjorde sig Tingsten skyldig till förlöpningar, framför allt jämförelserna mellan svensk socialdemokrati och kommunism under den upphetsade valrörelsen 1948. Han tog felaktigt ut en borgerlig seger i förskott och lät DN gå i tryck, en generande konsekvens av hans maxim att man skall vara säker till 51 procent och skriva till 100.

Men långt senare, när murar och ridåer hade fallit och arkiven öppnats, fick han rätt i den stora systemfrågan, i gott sällskap med bland andra Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson.

Det för många säkert överraskande resultatet av Per Wirténs brottningsmatch blir att högerspöket Tingsten i själva verket var en vänsterintellektuell som vägrade överge friheten och jämlikheten med samma glöd som han vägrade acceptera förtryck i den socialistiska jämlikhetens namn.

Herbert och Gerd på Rivieran. Foto: Foto: Reportagebild / Scanpix Man kan resa vissa invändningar mot Wirténs framställning. Han rör sig i ett problematiskt gränsland mellan berättande journalistik och gestaltande litteratur. Ibland stiger han in i Tingsten på ett sätt som blir väl spekulativt. Hur kan han veta vad Tingsten tänkte under promenaderna på Rivieran, dit han och hustrun Gerd flyttade efter avgången från DN? Hur vet han att natten var sömnlös och att täcket kändes tungt?

 

Men detta är randanmärkningar. På det hela taget präglas "Herbert Tingstens sista dagar" av elegans, nyfikenhet och en respektingivande strävan att göra huvudpersonen rättvisa bortom stereotyperna.

Det är, som sagt, en modig bok. Men det är också en angelägen bok om en tid som går igen. De enkla lösningarna griper åter omkring sig i ett krisdrabbat Europa. Det är muslimernas fel. Eller judarnas. Eller kapitalisternas. Eller socialisternas. Eller nyliberalernas. Eller bögarnas. Eller allihop i en enda rödbrun röra: de andra.

I ett så kvalmigt klimat behöver vi Herbert Tingsten som syresättande fläkt från ett förflutet som är i dag.

 

Per T Ohlsson

kulturen@expressen.se

 

FOTNOT. Per Wirtén är medarbetare i Expressen Kultur. Därför recenseras boken av Per T Ohlsson, journalist, författare och senior columnist i Sydsvenskan. Stockholms stadsteater sätter i augusti 2014 upp en monologföreställning baserad på boken, i regi av Carolina Frände, där Tingsten gestaltas av Robert Fux. Dramatiseringen sker i nära samarbete med Per Wirtén.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!