Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tilliten finns kvar i den öländska konstidyllen

Det tyvärr hotellbyggshotade magasinet i Mörbylånga hamn är ett populärt motiv. Britt Bogårdhs målade version med vattenspegel visades på Liljevalchs vårsalong tidigare i år. Foto: Hansi Löfgren. / Hansi Löfgren.
Leif Ideström ger sig inte. Han säljer bland annat piggvar och flundra och visar ännu den slående tillit som präglar de flesta obemannade bodar och loppisar på Sydöland. Foto: Hansi Löfgren. / Hansi Löfgren.
Foto: Jurgen Henkelmann/Imagebroker/REX / Copyright (c) 1995 Shutterstock. No use without

Per Ekström, Jörgen Hammar, Anita Hedin och Elisabeth Hall, om sommaren bubblar konstlivet i den öländska tätorten Mörbylånga.  

Nina Lekander tar en färd genom en både skön och irriterande idyll.  

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Sydöländska Mörbylånga, bördiga dal och tätort! Du som peakade befolkningsmässigt 1990–1995, men som senare började tyna när först sockerbruket upphörde och senare Systembolaget försvann. Guldfågeln är största arbetsgivare, många pendlar till Kalmar – med bil, vad annars? – och ytterligare andra är pigga pensionärer eller ivriga konstnärer.

Vi bilberoende rasar och ryar dock över Mörbylångas ”P-tokproblematik”. Kallad ”ett vådaskott”, eller ”beskjutning av myggor med raketgevär”. Den fina bild- och textbloggen Alvarsamt2 ropar nu hem ”filmskaparen och härföraren Sune Flisa från Shimla, Indien” för att skapa filmen ”Sätt dit varenda jävel”. 

Jo, man kan sörja att den tidigare köpingen vid havet också har mist sin Handelsbank och Coop. Att brevlådan på torget aldrig verkar tömmas, och att det vackra Per Ekström-museet har flytt till fastlandet. Men solmålaren Ekström står ändå posto på torget, skulpterad av Jörgen Hammar. Med paraply och ej sällan kärleksfullt prydd av stick- eller virkkonst.

Den tidigare köpingen vid Kalmarsund är en idyll med den aparta egenheten att icke bibringa besökaren idyllfobi – eftersom den alls inte är komplett. Det är skräp och övergivna byggnader jämte snickarglädje, blomsterexplosioner och sommarglada gallerier. 

Röker ett par meter utanför uteserveringen. Ingen tar notis.

Medan rosorna stockas lunkar vi så småningom ner till Mörbylånga konsthall borta vid norra hamnen och badbryggorna. Det vimlar helt lagom med unga och gamla, lytta och krya. Vi ser en yster kvinna komma upp dyblöt i burkini, minsann.

Vi begrundar de sorgliga resterna av Andersons trä och längtar efter den mångkunnige Östen Svensson. Tar varsitt glas vitt på Pizzeria Linda. Röker ett par meter utanför uteserveringen. Ingen tar notis.

Utanför den trivsamma bibblan som just har stängt stöter vi ihop med en av paret som driver Galleri Malou på Esplanaden, vackert beläget nere vid sjön. Man har nyss ställt ut Ivar Södergren och dennes son Marcus Tennberg, men nu gäller Elisabet Hall, en av Åkerbokonstnärerna på norra Öland. Geometriskt Kargel-inspirerade oljor: väggar, gavlar, fält, åkrar och horisonter – men så bang ett par kvinno- och barnporträtt, snirkliga och på gränsen till surrealistiska. Min medföljande fotograf köper sitt första konstverk via röd prick.

Och vi köpte ju ändå ett par drömska små oljor av Åsa Ring i maj.

Men på Mörbylånga konsthall fanns just nu inga verk att pricka. Där överraskade Oscar Guermouche – en bland annat text- och maskulinitetsintresserad, ytterst meriterad 42-åring – med en månne Richard Serra-inspirerad ombyggnad av lokalen. Den fokuserar på de stora fönster mot badplatsen och bryggorna som vanligtvis brukar täckas för. Allt är så roligt och rörligt och underligt att jag alldeles glömmer min grämelse över att jag inte hade råd med någon av Stina Alms fina hästmålningar i juni. Och vi köpte ju ändå ett par drömska små oljor av Åsa Ring i maj.

Guermouche har gömt undan det allmänna myllret av konstböcker och ersatt dem med en egen liten manlig och/eller fadersrelaterad boksamling. Där finns bland annat Jan Guillou, Jonas Hassen Khemiri, Johannes Anyuru och Tove Jansson. Jag hinner slutligen ge honom mina mansdepressiva Ola Julén-volymer. Konsthallen fortsätter nu – 27/7 –med den spännande Weikko Kuuzela, och efter honom rider allas vår Lennart Sjögren ner från Byxelkrok.

Vidare i vår så sköna men ibland irriterande idyll.

Vi hinner tyvärr inte med Ateljé 3 Hedin trots den trevliga dörrlappen om att ringa i akut behov av kultur. Vet ändå att Mona och Pekka Hedin är förnämliga konstnärer. Och Blå kulan på Köpmansgatan – där finns en lagom stor och långlivad utställning av 26 Ölandsanknutna konstnärer som alla har gått på Mejan i Stockholm. Däribland våra kamrater Maria och Ivar Södergren, Jörgen Platzer samt till min stolthet avlägsna släkting Victoria Lekander. Innehavaren Karlheinz Sauers silversmide går inte heller av för hackor.

Vidare i vår så sköna men ibland irriterande idyll – som i strid med alla öländska fiberfanfarer rymmer så många oproffsiga och självmotsägande webbsajter. Så öppettiderna ter sig ibland lika stokastiska som parkeringsreglerna.

Österut igen. Ser vi att fiskaffären på söder sida om Köpmangatan är öppen och annonserar om piggvar, vilken lycka! Men oj, självbetjäning och swish, så modernt. Vi kladdar och väger och läser prislistor. Bara 75 spänn för den här fina? Men då inträder fiskekungen själv, Leif Ideström, åldrad men lika pigg som en av de mörtar han inte säljer. Legendarisk livräddare dessutom. Vi betalar 80 sek och hoppas att vi har gjort rätt för oss.

Begåvningarna bågnar, börsen bantad.

Det finns tillit kvar. På mer eller mindre obevakade loppisar som hos våra närmaste gårdshandlare. Grönsaker, ägg, hantverk och konst i kaskader. Sylter och surdegsbröd. Gott och blandat.

Liksom i Mörbylångas Kamerala villan med oljemålningar, akvareller, foto, keramik, blyerts, pastell och grafik i föreningen Grafik 99:s regi. Vi törs bara köpa Britt Brogårdhs trickiga tryck föreställande det konstnärspopulära Engströms magasin nere i hamnen för blott 600 kronor. Men hungrar svårt efter Solvig Carlssons fettglansiga sjöspegelbilder. Begåvningarna bågnar, börsen bantad.

Vi kör söderut längs 136:an. Förbi Kate Larsons hus i Albrunna där Göran Torrkulla målar och skriver alltmedan burmakatten Toril äntligen är frisk i magen.

Anländer Galleri Tinnerts sommarutställning i Näsby (stiligt flankerat av Carlas café som vägrar ge sig med allt från kreddiga amerikanska musikanter till Toni Holgersson och mikrobryggt öl). Hos Tinnert lyckobringar exempelvis Anita Hedins textila, batikiga landskap. Hur många högstående Hedinare finns här i krokarna?

Vi tingar en liten rödkrullig målning av Lars Henell. Som jag dessbättre har glömt vad den kostar. Nåväl och hej ropar vi med Frödings bergtroll: ”jag skulle allt dra till fjälls nu, / men här i daln är det allt bra rart”.

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Trosbekännelser”