För 16 år sedan skapade företrädare för Tysklands kristdemokratiska union, Angela Merkels CDU, debatt när de menade att invandrare borde anpassa sig till en så kallad Leitkultur, en sorts ledande, vägvisande kultur. I den ingick universella värden som demokrati och pluralism, men enligt en del vilade den också på en kristen-västerländsk kultur. Idéerna har nu blivit politik och nyanlända flyktingar går kurser i tyska värderingar.
2014 menade den nu avgångne brittiske premiärministern David Cameron att landet aktivt måste driva en "muskulär liberalism" för att skapa social sammanhållning. Brittiska skolor instruerades att lära ut brittiska värderingar, som demokrati och tolerans. Dessa fick en kulturell inramning när Cameron i påskas sa att Storbritannien måste stå upp för sina kristna värderingar i kampen mot terrorism.
Läs mer: "Den svenska modellen på export till USA i ny bok" av Valerie Kyeyune Backström.
I Frankrike har frågan om hur religiösa och kulturella minoriteter ska bli en del av nationen slitits mellan liberala och republikanska tolkningar av laïcité, åtskillnaden mellan stat och religion: det offentliga rummet tolkas som antingen religiöst neutralt eller som helt tomt på religiösa uttryck.
Värnandet av danska värderingar har varit en viktig del av invandringsdebatten i Danmark i minst ett decennium. I en opinionsundersökning 2014 svarade hälften av danskarna att det största problemet med invandring är att invandrare inte delar danska värderingar. Detta ansågs betydligt mer problematiskt än kostnader för invandring eller oro för ökad kriminalitet. En senare undersökning visade att icke-västerländska invandrares värderingar ligger helt i linje med etniska danskars i alla frågor, inklusive jämställdhet, förutom synen på religionskritik.
Med debatten om "svenska värderingar" hakar Sverige alltså nu på en europeisk trend. Värderingar - definierade som universella, sekulära och inte så sällan byggda på ett kristet och västerländskt kulturarv - ges en framträdande roll i ett nationsbyggande som utmålas som hotat av invandring. Social sammanhållning och tillit anses vila på att nationens medborgare delar dessa värderingar. Men frågan är om det är värderingarna i sig som förväntas skapa tillit, eller det faktum att de är gemensamma?
Läs mer: "Vad är så svenskt med svenska värderingar?" av Jonas Gardell.
De värderingar som påstås vara en del av den tyska, brittiska, franska, danska eller svenska nationella identiteten är tämligen likartade. Men fokus har legat på värderingsgemenskapen snarare än värderingarnas innehåll. Det är den förmodade identitetsskapande kraften av gemensamma värderingar som upphöjs och förväntas framkalla sammanhållning och tillit. Värderingarna ligger till grund för en gemensam brittiskhet, danskhet eller svenskhet.
I vilken mån en sådan identitet skapar tillit saknas det dock forskning om. En opublicerad dansk studie har undersökt förhållandet mellan olika former av värderingsstyrda identiteter och tillit. Forskarna fann att liberala och mångkulturella värderingar förknippades med ökad tillit, medan konservativ och liberal nationalism, som bygger på en mer kulturell gemenskap, inte gjorde det. Forskarna fann heller inget tydligt samband mellan uppfattningen att ens värderingar delas av andra i samhället och tillit.
Med detta i åtanke är Lars Trägårdhs inlägg i debatten uppfriskande, för han belyser vad som faktiskt är unikt med svenska värderingar, vad han kallar den svenska statsindividualismen, och varför just de värderingarna skulle kunna förklara Sveriges relativt höga nivåer av generell tillit. I Sverige säkras individens frihet av den trygghet som staten, snarare än familjen, garanterar.
Tanken är att statsindividualismen så som den framträder i Sveriges politiska omfördelande institutioner skapar tillit, inte att dessa värderingar skapar en gemensam identitet som i sig är tillitsgenererande.
Läs mer: "Därför vill alla vara svenskar" av Lars Trägårdh.
I forskning om välfärdsstaten och tillit kan vi se liknande slutsatser: de skandinaviska välfärdsstaterna har högre nivåer av generell tillit jämfört med de konservativa centraleuropeiska där familjen har en viktigare roll i omfördelningspolitiken.
Men den rimligaste slutsatsen av den tesen är att vi bör föra en politik som driver just den ideologi och försvarar de värderingar som ligger till grund för den svenska demokratiska välfärdsstaten. I stället förordar Trägårdh ett avskaffande av mångkultur och värnande av nationalstaten.
Här blir han ett eko av den europeiska identitetspolitiska värderingsdebatten, där värderingar försvaras som en del av nationell identitet snarare än genom ideologisk konflikt. Det blir en kamp mellan identiteter - antingen minoriteters möjlighet att uttrycka sin kulturella identitet i mångkulturens namn eller värnandet av majoritetens institutionaliserade nationella identitet. Den svenska intolerans mot "konkurrerande gemenskapsideologier" som Trägårdh beskriver baseras bara ibland på en genuin liberalism som sätter individ före familj och tradition. Inte sällan, som i debatten om religiösa friskolor, grundas den i stället på en förnekelse av att även svenskar har en kultur som inte bygger på individualism utan på familj och tradition.
Läs mer: "Vi förlåter aldrig Stefan Löfvens flyktingsvek" av Ida Ölmedal.
Det är mycket möjligt att universella värderingar kan försvaras mer effektivt om de görs till del av en gemensam identitet. I så fall är det dock viktigt att vi är stolta över vårt land på grund av att det står för och har institutionaliserat de värderingar vi håller högt, snarare än att vi omfamnar värderingarna därför att de ses som svenska. Det senare är en värderelativism, och den lär snarare urholka stödet för universella värderingar och bidra till polarisering i stället för sammanhållning.
När Stefan Lövfen proklamerar att "i Sverige skakar man hand" lyser det ideologiska försvaret av jämställdhet med sin frånvaro. I stället pekar den relativiserande nationalismen ut vem som tillhör den svenska nationen och vem som inte gör det.
Clara Sandelind
Clara Sandelind är fil dr i statsvetenskap och forskar om migration och nationell identitet vid University of Huddersfield.
Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.