Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tillbaka till Selma

Graffiti utanför Selma voting rights museum i Selma, Alabama.

Felicia Stenroth om rättvisa efter hudfärg

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SELMA. Jag befinner mig i en taxi på väg till Selma, Alabama när George Zimmerman frias från mordet på Trayvon Martin, men det vet jag inte än. Det är lördag den 13 juli och killen som kör taxin spelar Michael Jackson och berättar att han har nio barn att försörja. Han är 32 år gammal och fick sin första son när han var 19. Han jobbar upp till tolv timmar varje dag hela veckan. Han berättar att han någon gång skulle vilja se Kanada. När jag kliver av vid Selma budget inn säger jag att jag hoppas att han kommer att resa dit någon gång och ta alla barnen med sig.

- Det kommer jag, säger han. Mina barn kommer att få se Kanada.

Nästa morgon när jag slår på tv:n pågår överallt på alla kanaler debatter kring domslutet och det ofattbara i att en man som följt efter och skjutit en obeväpnad pojke har friats. Zimmerman skyddas av den omstridda "Stand your ground"-lagen som ger tillåtelse att utöva dödligt självförsvar om man känner sig hotad. Zimmerman uppger att han har känt sig hotad av den svarta pojken med luvan uppfälld.

 

Om och om igen visas klippet där domaren läser upp beslutet. Hon säger: "Du kommer att gå ut härifrån i dag som en fri man. Du kommer att gå härifrån utan kedjor runt dina fötter."

Efter frukosten stänger jag av tv:n och går ut i värmen, 88 Fahrenheit motsvarar 31 grader Celsius. Jag går på skuggsidan längs Broad street genom stadskärnan i Selma. Jag promenerar över den vita och rostfärgade bron, ser ned i den bruna floden under mig.

Selma är en liten stad. Här är rassegregeringen fortfarande tydlig. År 2010 var 80 procent av de 21 000 invånarna afroamerikaner. De senaste årens tuffa ekonomiska situation syns här, igenbommade butiker, hus som står öde med tillhörigheter kvarlämnade, krossade glasrutor. Gamla, vackra byggnader, fransk arkitektur och handmålade skyltar står övergivna och fallfärdiga.

Och i Selma finns Edmund Pettus Bridge, bron som spelade en nyckelroll i upproren 1965 och som i dag kallas Bloody sunday. En ung man vid namn Jimmie Lee Jackson blev skjuten av en vit distriktspolis på grund sitt deltagande i Medborgarrättsrörelsen. Jackson var obeväpnad och hans död ledde till sammanlagt tre marscher mellan Selma och Montgomery. Detta blev kulmen för Medborgarrättsrörelsen och protesterna ledde till att lagen om rösträtt ändrades 1965. En lag som tidigare hade hållit många afroamerikaner borta från röstbåsen.

 

På andra sidan bron ligger Selma voting rights museum. Utanför har en graffitikonstnär målat en bild med texten "The hands that picked cotton now picked a president". Obama blickar uppåt, mot himlen. Bakom honom, bomullsfälten, de svarta slavarbetarna, vita huset och en hand som håller i en röstsedel.

Jag går in i museibyggnaden och tittar på bilderna och texterna vid en tidslinje som beskriver den långa resan från slavarbete till en svart president i Förenta staterna. Sista bilden på tidslinjen har lämnats tom och under den står orden "Maybe you?".

 

När jag kommer hem slår jag på tv:n igen. Våldsamma protester har utbrutit i St. Louis, en tv-debattör beskriver hur det är en sorgens dag för hela nationen. Hon säger att hon bävar för de samtal som nu kommer att äga rum vid matbord runtom i Amerika. Och hur olika de samtalen kommer att vara, beroende på vilken färg man har på sitt skinn.

Föräldrar med afroamerikanskt ursprung kommer att tvingas tala om för sina barn hur det amerikanska rättssystemet fungerar. Att det inte spelar någon roll hur väl du uppför dig, hur samarbetsvillig du är, för inför rättssystemet är du svart och kommer att behandlas därefter.

 

FELICIA STENROTH