Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nuruddin Farah till storms mot gränser

Nuruddin Farah uppmärksammas för sina komplexa porträtt av kvinnor.

Foto: Modernista
"Kartor".
"Gåvor".
"Hemligheter".

Nuruddin Farah luckrar upp kartor, klansystem och sexuella gränser.

Amanda Svensson placerar gladeligen den somaliske exilförfattaren bland Nobelpriskandidaterna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMANER

NURRUDIN FARAH

Kartor, 320 s.

Gåvor, 336 s.

Hemligheter, 352 s.

Översättning Lennart Olofsson

Modernista

Få svenska förlag har på sistone tyckts så sugna på att få dricka champagne i direktsändning som Modernista. Marknadsstrategin att ge ut ett par, tre böcker av världsförfattare som ännu inte - men kanske under nästa bokföringsår! - kommer att få Nobelpriset är så genomskinlig att det nästan är gulligt. Ismail Kadare, Cees Nooteboom, Ngugi wa Thiong'o och nu senast Nuruddin Farah - hang in there, vill man ropa. Plötsligt händer det!

Av de ovan listade namnen är det kanske wa Thiong'o som ligger bäst till att över en eftermiddag i Börshuset förvandlas från minuspost till guldkalv, men i alla fall på papperet har också Farah mycket som talar för sig.

Den somaliske exilförfattaren, född 1945, skriver samhällsorienterade, anti-totalitära romaner av hög litterär komplexitet. Han är fortfarande verksam och skrev för bara några år sedan en roman om den islamistiska terrorgrupperingen al-Shabab. Han är dessutom något av en feminist, så inte ens kvinnolobbyn torde ha anledning att klaga.

Landet dog i mig

Farah hamnade i ofrivillig exil 1992, då han under en vistelse i Storbritannien fick bud från sin bror om att han borde fortsätta att hålla sig borta - hans roman "A naked needle" uppskattades inte av Somalias dåvarande diktator Siad Barre.

Erfarenheten bäddade för romantrilogin "Variations on the theme of an African dictatorship", som gjorde ett återvändande än mer otänkbart. "Landet dog i mig, och jag bar det med mig länge, som en kvinna gör med ett dött barn. Det blev den neuros ur vilken jag skriver", har Farah sagt om exilen.

I romanen "Kartor" (1988), som är den första i trilogin som kallas "Blod i solen", utvecklar Farah denna bild av barnet och modern som en metafor för relationen mellan människa och jord. Barnet Asker växer upp i den mellan Somalia och Etiopien omstridda Ogadenprovinsen. Hans somaliska mor dör då hon föder honom, och i stället uppfostras han av den etiopiska kvinnan Misra.

Godtyckliga gränser

Dessa dubbla mödrar - båda fysiskt frånvarande men ändå ständigt där - kastar sina skuggor över hans tonår i Mogadishu, dit han skickas för att leva med sin barnlöse farbror och dennes fru. Fascinerat studerar han kartor, med sina ofta godtyckligt dragna gränser, och försöker skaffa sig ett fungerande förhållningssätt till sin splittrade identitet - något som romanens själva struktur, berättad som den är genom tre olika pronomen, bekräftar som en omöjlighet.

Farah har rönt mycket uppmärksamhet för sina komplexa kvinnoporträtt och sitt engagemang mot kvinnoförtryck, framför allt kvinnlig könsstympning. Som många män som älskar kvinnor dras Farah visserligen med en något osund fixering vid menstruation, amning och andra kvinnliga "mysterier" - men jo, visst är de kvinnliga karaktärerna inte sällan de mest intressanta och levande i hans romaner.

Ensamstående kvinna förhandlar

Här finns till exempel Duniya, huvudperson i trilogins andra del "Gåvor" (1993) som utspelar sig i skiftet mellan 1980- och 90-tal och behandlar Somalias dåvarande biståndsberoende. Duniya får här representera integriteten och självtilliten som landet saknar - hon är en ensamstående kvinna med tre barn som principiellt motsätter sig att ta emot gåvor och allmosor från andra, för som alla vet är en gåva aldrig fri från förväntan på motprestation.

Hon träffar den välbärgade och vänlige Bosaaso och blir förälskad, men med två mindre lyckade äktenskap bakom sig är hon inte den som tänker ge sig in i en relation med en ny man med mindre än att man först grundligt förhandlat om villkoren.

"Gåvor" är kanske det tydligaste, men minst lyckade, exemplet på hur Farah låter sina romaner samtidigt verka på ett realistiskt och ett symboliskt plan. "Gåvor" skulle tveklöst ha vunnit på antingen en mer subtilt gestaltning av sin tes, eller en mer uppenbart allegorisk sådan.

Sexuellt utmanande

Det senare är fallet i den avslutande romanen "Hemligheter"(1998), där Farah låtit det symboliska planet helt ta över. Romanen beskriver ett Somalia på gränsen till kollaps, strax innan inbördeskriget bryter ut i början av 1990-talet. Farah går här till storms mot klansystem och tron på blodsband som något heligt.

Han gör det genom att luckra upp de sexuella gränserna mellan flera generationer i en och samma familj. Den sexuellt krävande och utmanande kvinnan Sholoongo, ett slags sirenfigur, är den drivande kraften i en berättelse där Farah skickligt laborerar med myter, tabun och en närmast pornografisk mysticism för att göra sin poäng. Det är en mer uppenbar litterär konstruktion, men just därför känns den mer ärlig och utmanande än skenrealismen i "Gåvor".

Av de tre romanerna är dock "Kartor" det solklara mästerverket - här gifter sig realismen, symbolismen och det språkliga egensinnet hos Farah allra bäst och bevisar att han platsar bland de andra celebra herrarna som utgör Modernistas potentiella vinstlotter.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!