Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Till Slut

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När jag studerade

vid sociologiska institutionen i Lund ville tjejerna se ut som Zadie Smith, prata som Gayatri Chakravorty Spivak och ha sex som Del LaGrace Volcano. Sedan ville de doktorera. Den nya tidskriften Slut är som gjord för dem. Redaktörerna Lawen Mohtadi och Oivvio Polite bygger sin kulturkritik utifrån etnicitet, kön, klass, läggning och ålder. Aldrig bara det ena, utan alltid allt. Nyckelordet är intersektionalitet. Det betyder ungefär att tolkningsföreträdet hos 70-talets vita festivalfeminister, iklädda afrikanska dräkter, är raserat. Och att afrikanska kvinnor som protesterar mot tälttanternas koloniala välvilja har släppts in i debatten. Åtminstone betyder det att ingen människa kan förstås ur en enkel analysmodell.

Jag tror att

Lawen Mohtadi nu har hittat sitt drömprojekt, sedan hon för två år sedan i protest mot de snäva, feministiska ramarna lämnade den antirasistiska tidskriften Mana, tillsammans med fyra andra kvinnliga medarbetare. Kvar lämnades två snopna, manliga marxister med en formstöpt världsbild. Slut representerar en kompromisslös high brow-attityd. En afrofrisyr beskrivs å ena sidan som en "motståndsstrategi mot vithet", å andra sidan som essentialism. Slut hittar makt insprängd i varje hårstrå och skapar begrepp som "white laughter" och "flanös". Det är akademisk uppvisning. Elitfeminism i ordets rätta bemärkelse. Stundtals lider tidningen av en slagsida åt vänster, trots att den i grunden står för den kulturradikala, liberala tanken om individens rätt att stå fri från köns- och rasfördomar. I en diskussion som korkats igen av tidningen Gringos blattesnack, som naivt fortsätter att dela upp människor i raskategorier, är Slut en välkommen nystart.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!