Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Till och med surrealisterna trodde de var sinnessjuka

Claude Cahun. Självporträtt i spegel, 1928. Foto: MJELLBY KONSTHALL /JERSEY H
Conny C-A Malmqvist. Foto: TOMAS LEPRINCE

Även ett banbrytande avantgarde som vill frigöra allt kan förskräckas över vissa normbrott.

Conny C-A Malmqvist ser utställningen om Claude Cahun på Mjellby konsthall.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Maskulin? Feminin? Det beror på situationen” skrev surrealisten Claude Cahun (1894-1954) i sin självbiografi. Ibland klädde hen sig manlig i kostym. Ibland androgynt eller superfeminint med långt svallande hår. Hens lek med olika könsidentiteter dokumenterades av styvsystern och kärlekspartnern Marcel Moore.

De båda systrarnas verk och liv föll tyvärr i glömska, och det var först i slutet av 1980-talet som Cahun blev återupptäckt. Androgyna artister som David Bowie och artisterna i ”The new romantics” hade gått i Cahuns fotspår utan att veta om det. Utställningen på Mjellby konstmuseum är den första separatutställningen i Norden med Claude Cahuns verk.

Claude Cahun. Självporträtt med katt, 1927. Foto: MJELLBY KONSTHALL /JERSEY H
De var ett slags tidiga queeraktivister.

1920-talets Paris var en magnet för udda existenser med konstnärliga ambitioner. Här florerade antiborgerliga -ismer, som dadaism och surrealism. Det var också en tid då kvinnor flyttade fram sina positioner. Man talade om ”La Garçonne”, en självständig pojkflicka i bobfrisyr och kort kjol. Cahun och Moore drev dock sin normkritik mycket längre – de var ett slags tidiga queeraktivister. 

En av surrealismens idéer var att de konstnärliga impulserna skulle få verka fritt utan moraliska restriktioner, men trots att surrealisterna ville stå fria från borgerliga konventioner så var de formade av de traditionella könsrollerna. Det finns en talande historia om när Claude Cahun och Marcel Moore äntrade surrealisternas stamcafé Café de Flore, arm i arm med kortklippt färgat hår och skrikiga kläder i guld och rosa. Surrealisterna förfasades. Inte minst poeten Paul Èluard

Var de sinnessjuka, gick de på droger? De kunde inte förstå varför en ung, vacker kvinna som Cahun spökade ut sig så.

Claude Cahun. ”I am in training do not kiss me”, 1927. Foto: MJELLBY KONSTHALL /JERSEY H
Det är fascinerande att se hur fantasifullt Cahun iscensätter sig själv och leker med idén om ett tredje kön.

Trots att Cahun var involverad i avantgardeteater, skrev tidningsartiklar, surrealistiska texter och gjorde kollage är det främst fotografier som visas i Mjellby konsthall. För mig räcker det långt. Det är fascinerande att se hur fantasifullt Cahun iscensätter sig själv och leker med idén om ett tredje kön. Som i den ikoniska bilden där Cahun sitter med kvinnligt korslagda ben iförd en tyngdlyftartrikå med budskapet ”I am in training. Don’t kiss me.” skrivet över den platta bröstkorgen. Pojke eller flicka? 

Man kan fråga sig varför Cahun står som ensam upphovsperson, för det är uppenbart att partnern Marcel Moore hållit i kameran. Men om man betraktar Cahun som ett levande konstverk blir fotografierna främst en dokumentation av konstverket – Cahun själv. Och kanske var det så Cahun – som aldrig under sin livstid ställde ut sina bilder – såg på saken. 

KONST

CLAUDE CAHUN

Mjellby konstmuseum, Halmstad

Till 15 september

Conny C-A Malmqvist är kritiker på Expressens kultursida.