Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Till och med döden är tråkig i Vadstena

<p>Hanna Fritzon i "Comala".</p>Foto: Markus Gårder
<p>Hannes Öberg i en tidigare föreställning.</p>Foto: Markus Gårder
Foto: Paisello var ingen Mozart.

Lars Sjöberg suckar över "Kär och galen", en omöjlig opera.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA

KÄR OCH GALEN

Av Giovanni Paisiello/Pietro Morandi

Libretto Giuseppe Carpa och Giovanni Battista Lorenzi/Ranieri de Calzabigi

Vadstena slott

Speltid 2.30 t.

När en opera har legat ospelad i över 200 år brukar man få ett snabbt och obarmhärtigt svar på frågan varför. Det operapar från 1780-tal - "Nina" av Giovanni Paisiello och "Comala" av Pietro Morandi - som under samlingsrubriken "Kär och galen" spelas upp på Vadstena slott kan inte räddas av den hängivnaste ensemble. Detta var troligen kliché- och longörspäckad dussinvara redan då och har med tiden blivit dussin i kvadrat.

 

Hur deppigt kan det bli?

 

"Nina" ska föreställa komedi, hur komiskt det nu kan vara med en flicka som förlorar förståndet av sorg över sin döde pojkvän som visar sig vara i livet. "Comala" bygger på en dyster ballad ur "Ossians sånger" där titelfiguren liksom Nina sörjer sig fördärvad över den möjligen hädangånge Fingal men dör av glädjechocken när han likväl återkommer från slagfältet.

 

Läs mer: "Det här var en kunglig afton".

 

Det hela håller tyvärr lika lite som det lovar, även om ett antal urbegåvade sångare och musiker som så många före dem tar sina första steg på Vadstenaakademiens tiljor. Min spotlight fastnar på Hannes Öberg, Ninas grevlige pappa, en mäktig svärtad baryton och en scenpersonlighet som kan balansera förkrosselse med romantisk ironi. En 23-mannaorkester spelar med scennärvaro och musikantisk inlevelse med bara konsertmästaren Hannah Tibell som anförare enligt tidspraxis, även om Mark Tatlow bevakar från en väggnisch.


Läs mer: "Vacker iscensättning av Debussy i Malmö".

 

Säker personregi, enkelt förfinad scenografi – en luftigt böljande träkonstruktion som kan illustrera både Toscana och Skottland – och fantasifull kostymering räddar också vad som räddas kan. Möjligen rantas det av och an lite för mycket i iscensättaren Deda Cristina Collonas regi och koreografi, men hellre det än ett tidsenligt mera statuariskt rörelseschema.

 

Skyll inte på upphovsmännen

 

Vi ska inte skylla på Paisiello och Morandi. De komponerade enligt alla konstens regler, fullt korrekt i givakt. Men Paisiello ägde inte Mozarts demoniska klarsyn, Morandi inte Glucks dramatiska verve även om ett suspekt citat från "Orfeus och Eurydike" glimtar förbi - textförfattaren var i båda fallen Ranieri de Calzabigi - och inte en melodi bär man med sig hem. Därmed inte sagt att Vadstenaakademien inte ska spela operor som inte framförts på 200 år. Någon ska göra det.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.