Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Till historien

FÖRE. Protesterna och ockupationen av Geziparken samlade en unik gemenskap. Foto: Thanassis Stavrakis

Med tårgas och våld har den turkiska regeringen försökt krossa landets stora protester.

Devrim Mavi såg Geziparken gå under till ekot av det förflutnas alla döda och förtryckta.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Natten mellan lördag och söndag bevittnade jag en stats försök att radera bort historien. Jag stod utanför mitt hotell på Taksimtorget fram till klockan halv fem på morgonen. Då hade kommunens lastbilar fyllts med tält från Geziparken. Renhållningsarbetarna, anställda av Istanbuls storstads kommun, sopade effektivt, grävskopan arbetade. Jag såg specialstyrkans poliser sakta gå upp för de branta backarna, de hade tagit av sig sina hjälmar och gasmasker. De såg ut som utmattade krigare.

Foto: Foto: Thanassis Stavrakis Till slut kom en uniformerad polis fram till mig, sa med vänlig men bestämd ton att jag nu borde gå tillbaka till mitt hotell. Några timmar senare när dagen hade grytt var alla slagord och all gatukonst övermålad med grå färg. Ordningen återställd. Tänkte de.

Ockupationen av Geziparken är en unik händelse. För första gången reste sig folket i västra delarna av Turkiet i en gemensam protest. Jag läser resultaten av en enkät som utredningsinstitutet Konda har gjort i Gezi. Hälften av de tillfrågade säger att det var det brutala polisvåldet mot ockupanterna som fick dem att bli en del av protesterna. 79 procent har aldrig varit medlemmar i någon organisation. 58 procent deltar för att "friheten begränsas i landet".

 

På frågan vilket det viktigaste kravet är svarar 34 procent frihet. 18 procent säger rättvisa. Fem procent: "hugg inte ner träden". Demonstrationerna i Ankara, Izmir, Eskisehir och andra storstäder handlar om stöd till Gezi och en masskritik av regeringen.

Taksim och Istiklal caddesi, Istanbuls hjärta och pulsåder. Torget och gågatan har bevittnat många politiska händelser. Första maj 1977: flera hundra tusen arbetare har samlats för att fira när det börjar skjutas från hotelltaken. Kaos utbryter när den böljade folkmassan försöker fly längs de branta, smala gatorna. 42 människor dör.

Foto: Foto: Vadim Ghirda Här befann sig båda mina föräldrar, hemma i Ankara tre små barn. Min farmor hörde om katastrofen på radion, men visste inte fram till nästa morgon om någon av våra föräldrar var vid liv. Hela den natten, har hon senare berättat, bad hon för att åtminstone vår mamma skulle överleva. "Hur ska barn klara sig utan en mamma?"

 

Vår mamma kom hem den andra maj, medan pappa fortfarande letade efter försvunna kamrater på sjukhusen. Beskjutningen av första maj-demonstrationerna var ett sätt att försöka skrämma den växande vänstern och fackföreningsrörelsen i Turkiet till tystnad. Men det krävdes en militärkupp tre år senare, 1980, för att på allvar krossa den.

1997 demonstrerar en grupp anhöriga till framför allt politiskt aktiva kurder som har "försvunnit". De har gripits av polis men ingen får kontakt med dem efter det. Med de argentinska "Mödrarna på Plaza de Mayo" som förebild kräver Lördagsmödrarna att få tillbaka de sina, "döda eller levande".

De frågar de turkiska myndigheterna: "Var är våra barn, våra pappor och mammor?" Varje lördag klockan tolv står de utanför Galatasaray-gymnasiets anrika byggnad på Istiklal. Varje lördag föser polisens specialstyrka bort dem med sparkar och slag. Varje lördag passerar shoppingsugna Istanbulbor platsen. Ingen stannar, ingen reagerar. Jag förmodar att de förbipasserande betraktade de kurdiska anhöriga som "terrorister", eller att det helt enkelt är "bäst att sköta sitt".

 

När husen i Cihangir, den gamla stadsdelen söder om Taksim, tömdes på transpersoner under åren runt sekelskiftet var ett gäng feminister på plats för att med sina kroppar visa solidaritet. Inga andra reagerade på våldet som transpersonerna utsattes för. Kulturmedelklassen var snarare intresserad av att investera i en fin lägenhet i ett attraktivt läge.

Ovanstående är bara en del av historien kring platsen som vi nu åter pratar om.

 

Nu står jag på Siraselviler i Cihangir, det är morgonen efter den våldsamma förstörelsen av Geziockupationen. En grupp på några tusen vill tåga mot Taksim. Alla vet att det är omöjligt. Färjorna har stoppats under dagen för att förhindra människor från att ta sig fram. Det har varit "krig" på bron över Bosporen hela natten när stora massor har velat ta sig till Taksim.

Specialstyrkan går ingenstans utan sina tomas - en förkortning av det nyspråkliga "Ingreppsfordon mot samhälleliga händelser" - de vita pansarvagnar som sprutar förgiftat vatten och tårgas. Dessutom skjuts peppargasbomber både från marken och från helikoptrar. Jag hör en ung man konstatera med en blandning av förvåning och besvikelse: "Hur kan det vara så här? Vi är rädda för vår egen polis!"

Här talar naturligtvis våra olika erfarenheter. Vi, politiskt aktiva vuxna och deras barn som varit med om militärkuppen 1980, kurder, transpersoner, feminister, de som är med i små vänsterpartier – vi har alltid varit rädda för polisen i Turkiet.

När polisen på några minuter förvandlar Siraselviler till en skräckens plats är det 33 års övning som talar. Specialstyrkans kravallutrustade polis vet exakt hur de ska gå till väga. Det handlar inte om att splittra en demonstration. Det handlar om att bomba med gas tills gatorna är helt tomma.

På det här sättet har turkiska staten och polisen agerat i Diyarbakir, Siirt, Sirnak och massa andra kurdiska städer sedan mitten på 1980-talet. Enligt Amnesty har runt 1 000 kurdiska barn anhållits och väntar nu på sina domar, de döms efter samma terrorlagar som vuxna. Deras brott? Att ha deltagit i demonstrationer i de kurdiska områdena.

 

"Turkiet är ett land där varken regeringen eller statens institutioner tål opposition", säger Eugene Schoulgin, PEN-klubbens representant i landet. "All kritik och krav på förändring uppfattas som fientligt och slås ner med samma våld."

Den turkiska medelklassen och arbetarklassen har varit tysta sedan militärkuppens dagar. Men nu känns det annorlunda. Många som hyst förhoppningar om att AK-partiet skulle fördjupa demokratin i landet inser nu att repressionen fortsätter, att friheter ifrågasätts och korruptionen grasserar. Turkiet befinner sig i ett läge där du inte har en framtid om du inte är med i AKP. Allt från anställningar till företagande handlar om kopplingar och relationer till regeringen. Om du inte röstar på Tayyip får du inget jobb. Det är därför medierna väljer att visa Tayyip-propaganda. Annars kommer de att få med "skattemyndigheten" att göra.

Folket är trötta på diktatorsfasonerna. Folket har genomskådat statens manipulation via medierna. Och jag vill tro att folket har förstått att solidaritet är möjligt.

Vi springer hemåt för att undkomma polisen, vår granne som bor i lägenheten under min väns har släppt in ett tiotal demonstranter i trappuppgången. De gömmer sig där tills det lugnar ner sig. Grannen har en gipsad hand. Hon berättar för mig hur hon gömde unga demonstranter i sitt fik på Istiklal och hur polisen hann skjuta fem gasbomber innan hon hann dra ner jalusierna helt. "Vi var 20-25 personer i den trånga lokalen. Vad tänkte de? Att vi allihop skulle dö?" Som tur fanns en liten balkong på baksidan, men när de försökte fly den vägen ramlade hon och bröt handen.

Nu står hon här och säger: "Vad skulle jag ha gjort? Det var 16-17-åringar. De kunde ha varit mina egna barn."

 

Grannen och jag går mot en backe för att se vad som händer nere vid vattnet. Vi ser hur flera toma sprutar gift över flyende människor. Och som i en surrealistisk film åker en ensam färja sakta på Bosporen. På den hänger en enorm turkisk flagga och bredvid den en lika stor porträttbild på Tayyip Erdogan. Tiden stannar för en stund. Jag hinner tänka: "Hur ska folket klara det här? Han är både galen och övermäktig." Precis då landar en gasbomb en meter från mina fötter.

Vi springer.

 

Devrim Mavi

kulturen@expressen.se

 

Devrim Mavi är chefredaktör för den fackliga tidskriften Hotellrevyn.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!