Till försvar för kärleken och Gävle

Anna Jörgensdotter.
Foto: SARA MAC KEY / ALBERT BONNIERS

I "Solidärer" skildrar Anna Jörgensotter kärlek och klasskamp i 1930-talets Gävle och Spanien. 

Valerie Kyeyune Backström lyfter på hatten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den här boken känns på något sätt så omodern. Inte på grund av ämnesvalet nödvändigtvis: det handlar om förändringen, revolutionen: alla de svenskar som frivilligt åkte ner till Spanien för att slåss mot fascismen på 1930-talet, de som blev kvar, Joe Hill. Jag ska återkomma till det omoderna. 

I Gävles hamn jobbar Ingemar med att lasta kaffesäckar. På fritiden engagerar han sig i Syndikalisterna, och sällskapar med Klara, som jobbar på Makaronifabriken. Men deras kärlekshistoria slutar innan boken börjat, och även om boken kretsar kring den är det på avstånd: Spanienfrågan bränner, och Ingemar ger sig av. 

Av ödet är han märkligt sammanbunden med Joe Hill, den syndikalistiska agitatorn som avrättades samma dag Ingemar föddes, och som lyser som en ledstjärna i Ingemars bröst. Kvar går Klara, ensam och bärande hans barn, pulsar genom snödrivor till fabriken och hem. 

LÄS MER – Therese Bohman ser inte romanen för alla Jörgensdotters dimridåer 


Inga politiska poänger

Men om andra författare skulle ha skrivit om detta som en förevändning för att förstå vår egen tid, att använda 1930-talets brinnande värld och ofantliga förändringsiver som dränktes i blod och jord, görs inga sådana anspråk här. I stället lyfter den sig liksom över det där, är intresserad av helt andra frågor, mer eviga: att utforska solidariteten, kampen, och kanske framför allt kärleken – snarare än att plocka lättköpta politiska poänger. 

Det är som att "Solidärer" fått sjuda länge, länge i den klassiska svenska arbetarlitteraturen, som att det är en slump att den kom ut nu: den skulle lika gärna kunna ha publicerats för 40 år sedan, eller om tio. En klassisk roman i ordets sanna bemärkelse, fri från ängsligheten att vara nutida och därmed självklar, och helt njutbar. 

Och vemodet, truligheten, alla de karga människosjälar som bär på så mycket de inte vet, får eller kan ge uttryck för, mejslar Jörgensdotter fram så ömsint. Och Klaras egna emancipation, hur hon sitter uppe på nätterna och läser tidningarna, lär sig allt hon kan om inbördeskriget, hennes och Ingemars ouppklarade historia, är lika gripbar som otillfredsställande. 

LÄS MER – Aase Berg: Anna Jörgensdotter är skicklig som en gammal ryss 


Gevalia och Läkerol

Här finns inga stora, suveräna filmscener, bara vemodiga violer. Lyckan lika skör och försumbar som den svenska sommaren. Det för tankarna till Cora Sandels Alberte-serie: även om de förstås skiljer sig åt i vilken klass de skildrar. Men den där vemodiga ambitionen att berätta om att bli kvar, eller att leva vid sidan om, att ha så många drömmar och behov man som kvinna aldrig får ge utlopp för är gemensam. Att trots allt försöka hitta sin väg, eller åtminstone lyckas karva fram ett litet andrum.

Men "Solidärer" är också, och så ljuv, en kärleksförklaring till Gävle. Och till en tid då staden inte räknades främst i sin närhet till Stockholm, utan som en svensk storstad i sin egen rätt. Beskrivningarna av den som vacker, möjlig: Boulognerskogen på sommaren, hamnen och kobbarna, Gavleån, Gevalia och Läkerolfabrikens dofter som lägger staden i ett förtrollat skimmer. 

Så skimrar också denna roman. Som en karamell. 


ROMAN

ANNA JÖRGENSDOTTER

Solidärer

Albert Bonniers förlag, 376 s.


Valerie Kyeyune Backström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.