Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Till de tystas försvar

IDOG. Thomas Kanger fortsätter granskningen av barnhemsbarnen. Foto: Caroline Andersson

Per Olov Enquist läser Thomas Kangers bok om svenska barnhemsbarn.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

THOMAS KANGER

"Stulen barndom"

Albert Bonniers, 270 s.

Thomas Kangers bok om den svenska misshandeln av barnhemsbarnen har titeln "Stulen barndom"; den handlar om de 300 000 svenska barn som fram till 1980 placerades på institutioner eller i fosterhem. Det gör ont att läsa, särskilt för den som haft närkontakt och växt upp med något av offren.

Det tillsattes en vanvårdsutredning efter de tv-filmer som gjordes av Kanger, den arbetar fortfarande, när 2014 är slut dras ett streck. Då kan man inte längre ansöka om ersättning på 250 000 kronor, plus ursäkt. De barn det gäller är de som utsatts för sexuella övergrepp, våld, försummad skolgång, tvångsarbete, förnedring; syndalistan är lång. Allt är övergrepp som pågick i årtionden mot skyddslösa barn utan att någon ingrep.

 

Vad som blev resultatet av vanvården, alltså de kvarblivande inre såren, det är dock dolt i dimma. Kanger noterar en tre gånger så hög dödlighet i vissa grupper av "vårdade" som hos de ickevårdade. Det är statistikens sätt att berätta om bortskuret livsmod. I siffrorna ingår också tonårsflickor med oönskade graviditeter. Där finns barnhem som öppnade för drog- och alkoholmissbruk. Eller att varannan intagen sedan aldrig fullföljde sina gymnasieår, om de ens börjat.

Och hur nästa, och sedan nästa, generation av barnavårdsbarn fastnar i problemen.

 

Det nu alltmer avtäckta är inte bara historia, svår att uthärda. Barnhemmen är efter 1980 borta, men problemen kvarstår. Vid en given tidpunkt, den 1 november 2011, var 18 400 barn placerade i hem för vård eller boende, därtill gavs vid denna tid 28 000 barn så kallade öppenvårdsinsatser. Sammanlagt alltså 46 400 barn som de sociala myndigheterna hade helt eller delvis ansvar för. Tillkommer de föräldralösa invandrarbarnen.

Allt är inte svart. Pengar finns det, i fjol satsades 13,5 miljarder från kommunerna. Vissa typer av övergrepp - sexuella övergrepp och våld på anstalterna - är också praktiskt taget utrotade, utom i hemmen. Något har verkligen hänt. Men i stort sett, menar Kanger, saknas ännu utvärderingar som svarar på frågan hur det gick sedan. Och vad var rätt, och fel?

 

Thomas Kangers två filmer på SVT om barnhemsproblemet skapade debatten, hans bok är ett värdefullt komplement, han stannar upp i ett skeende, mitt uppe i ett vattenfall av nya fakta. Ibland tvekar hans bok mellan olika berättarformer, men finner till sist sin ton som är debattens, och essäns. Men läs den, och tänk.

En av de centrala frågor den ställer är om det överhuvudtaget var - och är - en bra ide med gruppvård av problembarn. Familjen kan ibland vara ett helvete för skyddslösa barn. Ingen lösning är självklar.

Men frågan är om inte också den uslaste familj kan ge en kärlek som läker sårade barnsjälar. Om inte också en alkoholiserad ensam mamma är en bättre uppfostrare än kamraterna på ett gruppboende. Om vi kanske hade fel som trodde att dessa barnfängelser var karaktärsdanande.

När det inte funkade på Kumlaanstalten, varför skulle det fungera för småbarn?

 

Professor Kjell Hansson får nästan slutordet i Kangers bok, han ifrågasätter värdet av behandlingshem helt och håller: "Allt talar för att man inte ska sätta ihop problematiska ungdomar i grupp. Man ska behandla dem en och en. Det vi vet om institutionsbehandlingen är att någonting där sker med ungdomarna, något som vi kallar atrogena skador.

Vi vet inte exakt vilka som skadas eller hur det går till, men det handlar om social smitta. Om man är tillsammans med kompisar som också befinner sig i svåra situationer och som är missanpassade, då ökar risken för återfall och fortsatta problem. Man vet att det finns en klart negativ påverkan i gruppen."

 

Och han tillägger, som en nästan aktuell sidokommentar till den politiska debatten om vinst i vården, (eftersom de nu omdöpta barnhemmen ju ofta är privata):

"Socialförvaltningarna skickar ungdomar till olika behandlingshem, men har sedan inte en aning om resultaten. Det är dålig dokumentation på ställena, dåliga teorier och tankar om behandlingen och man vet inte hur det sedan går för barnen. Vi har ett hundratal hem (HVB) i Sverige som driver sådan här verksamhet som inte har en susning om resultaten överhuvudtaget."