När tänkte ni senast på Fedra, Jean Racines drama från 1677? Där Theseus hustru i sin makes frånvaro går mot sinundergång, förblindad av den förbjudna kärlek som Afrodite straffat henne med?
I franskklassicimens mest spegelsymmetriska drama (med matematisk exakthet vänder handlingen på rad 827 av 1654, då sanningen uppdagas: ”Den kung vi trott var död, skall träda fram för er”) slits Fedra sönder av sina passioner, medan de tuktade alexandrinerna tickar på enligt sin stränga koreografi.
Det är ett främmande sätt att gestalta passion i vår tid, när den ohämmade – och offentliga – utlevelsen blivit synonymt med begreppet, då stjärnan på scenen är emblemet för den äkta känslan.
Kanske är det därför som äldre uttryck är så effektiva? För att de moderna har stelnat i poser?
Det är en intressant fråga. Skildringarna av tragisk kärlek lyser hursomhelst med sin frånvaro på Nationalmuseums Passioner. Visst finns här Bosschaerts "Venus begråtande Adonis död", men kunde de inte åtminstone ha lånat in en, säg, "Paolo och Francesca" av Doré, eller Blake?
Det franska 1600-talet systematisering av känslor i allmänhet är däremot väl representerade genom Charles Le Brun och hans så spridda katalog över hur de bäst gestaltades.
Ännu hundra år senare syns inflytandet hos ultraklassicisten Jacques-Louis David, måleriets Robespierre. Som i målningen av när Brutus söner förs hem till honom sedan de på hans order avrättats för förräderi mot republiken. Senatorn sitter stoiskt bortvänd i skugga medan hustru och döttrar gråter ut sin förtvivlan i det infallande ljuset.
Alltsammans är i modern mening obegripligt, men tragiken ändå tidlös.
Det är inte originalduken från Louvren som visas utan Nationalmuseums egen, mycket mindre variant på papper. Fler inlån hade skärpt till utställningen, liksom snävare ramar för urvalet. Nu vill den få med alla känslor från alla tider, samt mycken idéhistoria.
I den första salen hänger de religiösa motiven, som en fin pietà av Cranachs skola, och påminner om dubbelheten i ordet passion, att det ursprungligen betydde lidande. Här är väggarna klädda med speglar.
Det är i och genom spegeln vi skapar oss själva men det är också den som avslöjar oss som vilka vi egentligen är. Spegeln är förställning och sken, men också osminkad sanning. När de möts slås det förra i skärvor och resultatet är melankoli. Och där någonstans, i glädjen över att vara sorgsen (Victor Hugo) snarare än i den uppskruvade passionen, börjar och slutar den här utställningen.