Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Thorsten Flinck får Cornelis-priset

Skådespelaren och regissören Thorsten Flinck tilldelas 2016 års Cornelis Vreeswijk-stipendium på en halv miljon kronor. Foto: Anna Svanberg / EXP
Cornelis Vreeswijk. Foto: Lasse Olsson / DN

Skådespelaren och regissören Thorsten Flinck tilldelas 2016 års Cornelis Vreeswijk-stipendium på en halv miljon kronor.

Martina Montelius möter en ovanligt vanlig konstnär som, enligt motiveringen, är en "wilde-hjärna med ett hjärta av glas".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

JURYNS MOTIVERING

En vildvuxen ros klädd i svart,

en ensam röst med patina från gatan,

den svenska teaterscenens enfant terrible,

som skapar stor dramatik från kung till Paria.

En klassiskt skolad punkrebell,

vars enda lojalitet tillhör konsten.

Årets Cornelis Vreeswijk-stipendium tilldelas

en wilde-hjärna med ett hjärta av glas

som spränger alla tvångströjor

och alltid reser sig igen.

CORNELIS VREESWIJK-STIPENDIET

Cornelis Vreeswijk (1937-1987) var en nederländsk-svensk trubadur och poet vars kompositioner och tolkningar numera tillhör Sveriges mest folkkära visor. 

Stipendiet delas ut sedan 1988. Bland tidigare pristagare kan nämnas Monica Zetterlund, Freddie Wadling, Lena Nyman och Olle Ljungström.

Juryn består av en representant för vardera Expressen och Aftonbladet, advokaten Anders Pethrus och Vreeswijks producent Silas Bäckström.

Prissumman uppgår i år till 500 000 kronor.

Priset delas ut idag i samband med firandet av Cornelisdagen på Mosebacketerrassen i Stockholm.

Det första Thorsten Flinck gör är att redovisa innehållet i sin stora bag. Vi sitter i en mörk liten passage på restaurang Tennstopet, alldeles intill vad som en gång var Teater Plaza, Thorstens egen teater, vid Vasaparken. Nu ligger en butik med dyra barnkläder där. Jag jobbade på Plaza då, i skarven mellan 1900- och 2000-tal, så Thorsten och jag känner varandra. Det är inte första gången vi är på Tennstopet tillsammans - men första gången på länge.

"Det blir ett familjeporträtt", säger han om intervjun. Jag funderar på vad "känner" egentligen innebär - är det sant att jag känner Thorsten? Jag försöker börja från början.

Ju fler saker Thorsten halar upp ur sin bag, desto mer avslappnad blir han. Det är frottéhanddukar, dyra hudkrämer av olika slag, ett träningsredskap som ser ut som ett cykelstyre, snus förstås, en rosa necessär full av engångsrakhyvlar, två mycket snygga tröjor i oändligt mjukt tyg, en röd och en svart.

Så småningom kan vi prata om skälet till att vi sitter här: Thorsten får årets Cornelis Vreeswijk-stipendium, på hela 500 000 kronor. Är han inte överlycklig?

- Jo, det är kul. Jag ska spara lite, men jag ska också köpa väldigt fina kläder.

 

Vilket förhållande har du till Cornelis Vreeswijk?

- Alltså, man måste ju gilla honom. Det ingår nästan i grundlagen. Men jag har aldrig gjort det. Jag vet inte varför. Det är något med ... även när han gjorde skandal var det snyggt på något sätt. Han hade inte samma uppriktighet som Dan Andersson eller Björn Afzelius. Men när jag sålde korv i Huvudsta som tonåring såg jag plötsligt in i hans ögon, och det var väldigt snälla ögon.

I dag turnerar Thorsten mycket som sångare, just nu med Kenny Håkansson. Planer finns också på att spela den egna tolkningen av Strindbergs "Paria" igen, där Thorsten själv gör båda rollerna. Och så ska han spela Christer Pettersson i en film av Dick Andersson och Emilio Di Stefano, som efter hårt arbete med finansieringen nu ser ut att bli av. Dessutom kommer han med en självbiografi, tänkt att också bli teaterföreställning, i höst.

Apropå biografin börjar vi prata om tiden i början av 2000-talet då Thorsten fick sparken från både Stadsteatern och Dramaten, och snabbt gick från upphöjd teaterkung till hemlös, såväl yrkesmässigt som i faktisk mening. Thorsten levde som uteliggare i fyra år, berättar han.

 

Skulle det garanterat ha varit bättre om du inte förlorat de där jobben, om du hade blivit världsberömd regissör och så vidare - är det säkert att det hade varit bättre än det som faktiskt blev?

- Jag stoppade ju det där själv. Jag gjorde det mycket medvetet. Jag visste inte hur det skulle gå till, det var ju flera komponenter, till exempel att jag var död i 20 minuter efter min morfinöverdos. Jag har ett hjärta som motsvarar tre mäns hjärtan i styrka. Någon annan än jag skulle ha varit död i dag, eller haft hjärnskador.

 

Det var som om alla hyllningar av dig drev fram din destruktivitet. Var det så?

- Ja.

 

Du kunde ju också vara jävlig. Dina utskällningar var fruktansvärda.

- Ja, jag körde ju skiten ur människor. Varför ville de ändå jobba med mig? För att de blev bra. Jag tog fram det som var bra i dem, på ett sätt som ingen annan kunde ha gjort. Skådespelare som ingen annan ville jobba med blev fantastiska med mig. Nu går det omkring människor på teatrar över hela Sverige som är där på grund av mig. Och efter det stora fallet - vad gjorde de? Plötsligt märker jag att de skjuter mig i bakifrån. Allihop. Jag hade lagt ned mina vapen, jag trodde det var kväll - och så kommer fiender som jag trodde var vänner. De pratar skit om mig från sina fasta anställningar som jag har ordnat åt dem.

 

Vet du varför du är bra på att förlösa skådespelare?

- Det är människokännedom. De verkligt grundläggande känslorna, de största känslorna, har inga uttryck. Titta på en skådespelare som går omkring i korridoren på Dramaten och tjatar: "Åh, jag är så nervös!" Äh, du är inte ett skit nervös. Se i stället på skådespelaren som sitter ensam i ett hörn, helt blank, helt utan uttryck. Där har du ångest. Det där ser jag, oavsett om det är vrede, rädsla, kärlek, självförakt - och jag kan få det ur människor i ett repetitionsarbete.

 

Men hur?

- Jag kommer aldrig att jobba på en stor scen igen, och det vill jag inte heller. Det jag vill är att starta en teaterskola. Det är vad jag ska göra i framtiden. Och första inträdesprovet till min skola ska gå till så här: jag ska släppa en dobermann på dem. En aggressiv dobermann. Djur känner allt, man kan inte dölja något för dem. Ska du få en hund att sitta måste du vara fokuserad som en svetslåga: sitt. Tror den på dig så sitter den. Men om du samtidigt tänker på vad Maggan ska göra för gott till middag i kväll hugger den dig i halsen. Det är skådespeleri. Jag har alltid haft den här förmågan, som egentligen alla har, att se in i människor. Jag tappade den ett tag, när jag blev kille. Man. Då försvann det.

 

Så den värsta tiden, som man kan tro var den bästa, var när du började bli framgångsrik, var extremt snygg och alla ville jobba och vara ihop med dig? Du sa någon gång att en skådespelarkropp inte ska vara muskulös.

- En skådespelarkropp ska vara stark, men inte slav under fåfänga. Det vi ska berätta om är ju utsatthet, annars är det meningslöst. Kroppen ska också vara utsatt, fet eller utmärglad, den måste ha brister så som människan har brister.

 

På den tiden kunde du ha valt en helt annan väg. Du kunde ha blivit Micke Persbrandt, till exempel.

- Jag är ju inte intresserad av film. På film kan man vara hur dålig som helst, det är bara att fixa vid klippbordet. Lägg in en bild på motspelaren som lyssnar och lite musik så verkar du bra ändå, och kan få en Guldbagge. Det är på scenen man visar om man är skådespelare. Du vet att vi håller på med en konst som håller på att dö ut?

 

Jag är rädd för det.

- Jag tror att den måste få dö. Det är ingen idé att kämpa emot. För folk använder teater till något helt annat numera - de använder den för att få komma in i film och tv.

 

Men vad ska hända efter att teatern har dött?

- Då ska den uppstå igen. Då ska vi återupptäcka det som är unikt, som inte finns i någon annan konstform. Känd? Vad talar du om? Ja, folk kommer och ser på folk som är kända, men inte ska du använda teater som ett sätt att bli känd. Nej. Det där måste få dö ut. Nu är en tid då dilettanterna äger teatern. Okunniga människor har synpunkter på allt. De som kan något säger ingenting, de gör. Men de har inget utrymme i dag. Häromdagen såg jag "Scarface" med Michelle Pfeiffer. Hon var ung när hon gjorde den, helt öppen, hade ingen aning om vad som skulle ske i nästa ögonblick. Sedan såg jag en nyare film med henne, någon skitfilm - men det var samma osäkerhet, samma förutsättningslöshet, 30 år senare. Hon hade inte fettat på sig mentalt, hade inte blivit säker. Det är det vi ska tillbaka till. Vårt yrke är det vackraste och finaste på jorden, eftersom det är en fristad, som en kyrka. Det sårbara är ingen blotta på teatern, utan en tillgång. Det handlar inte om att romantisera lidande, tvärtom. Det handlar om att se och förstå det som är bräckligt och orimligt i människan och göra något av det. Sedan kan folk håna mig hur mycket de vill, det skiter jag i.

 

Vad ska man få lära sig på din teaterskola, som man inte lär sig på andra teaterskolor?

- För det första ska man lära sig att tala. Skådespelare ska inte behöva ha mygga på scenen! Man kan lära sig att viska så det hörs till översta balkongen på Dramatens stora scen. Jag är röstutbildad av Sif Ruud. Jag lyssnade på de äldre skådespelarna, och de ville lära mig saker, eftersom de litade på mig. Jag kunde redan teaterhistoria när jag började arbeta som skådespelare. Det hörde de äldre, och därför tyckte de om mig. Dagens unga skådespelare vill inte lära sig av äldre, de tror att de redan kan allt.

- För det andra ska man lära sig vad teater egentligen är. Teatern var från början till för, och spelades av, de utstötta. Hönstjuvar, horor, tattare. Patrask. Nu är det som om alla bär portfölj, de är helt samhällsanpassade och självgoda. De tror att de är intellektuella, men det där att kunna referera till akademisk kunskap är inte att vara intellektuell. Det är inte vad det handlar om. Den sortens människor är det som gör teater i dag, det är så ledsamt. Där sitter de i sina kotterier och gör sig lustiga över mig och andra som har faktisk kunskap. Varför går jag inte in i teaterdebatten? För att jag är utstött. Jag orkar inte.

- Senast jag var på Guldbaggegalan, för några år sedan, kände jag hur hatet slog emot mig i foajén på Cirkus. Alla tystnade när jag kom in, hela Sveriges skådespelarelit, som om jag var ett spöke eller en vidrig människa. Det var så otäckt. Det var ett sådant hat. Och bland dessa människor fanns sådana som jag trodde var mina vänner för livet. Som jag trodde var på min sida. Ingen kommer fram. Jag har i och för sig aldrig trott bättre om människan. Människan är på många sätt vidrig. Men bland just dessa fanns ändå några som jag kunde ha satt mitt liv på att de skulle hjälpa mig om det behövdes. Jag hade fel.

 

Hur var det under de år du levde på gatan? Träffade du människor där som du skulle lita mer på?

- Jag umgicks ju med missbrukare och kriminella. Och drogen deformerar. Man blir opålitlig. Men ja, det fanns några få. Några gamla stötar. Jag återkommer ju till gamla människor. Det här var gamlingar som hade knarkat väldigt länge och skulle dö om de slutade. Som är väldigt politiskt engagerade, har hög moral och aldrig skulle komma på idén att till exempel sälja droger till unga människor. De har sin krets på trettio personer kanske, som de aldrig någonsin skulle svika. Detta är riktiga människor. Och inom missbruket finns det en del som är på riktigt, som blivit missbrukare just därför. Väldigt seende, avlyssnande människor. Men när man är påverkad suddas allt ut, då blir man bara en kropp som låter. Väldigt otäckt.

 

Kan du se framför dig att leva resten av ditt liv utan morfin? Eller skrämmer det dig?

- Nej nej, det skrämmer mig inte! Jag kan inte ta morfin längre. Jag får dödsångest av det. Jag skulle inte ha tagit det överhuvudtaget, tror jag, om jag fått ADHD-diagnos och amfetaminmedicin som barn. Så du tycker inte att det är fel att ge barn sådan medicin? Nej! För vissa är det bra. Den medicinen neutraliserar sådana hjärnor som min. Om jag fått det skulle jag inte ha fått sådan ångest att jag började med morfin. Jag har vetat länge att jag går mot ett totalt drogfritt liv. Inte för att jag ser fram emot det, men jag vet att det är så. Jag har ju också varit sockermissbrukare av bara helvete, men nu dricker jag Ramlösa.

 

Du och jag har ju goffat choklad och sådant. Har du slutat med det?

- Ja, men framför allt var det ju semlor och saft för mig. Men nu är det läsk kanske två gånger i veckan, annars Ramlösa. Nu när jag får pengar ska jag köpa det där franska vattnet med alptoppar på, det är så jävla gott. Inom ett och ett halvt år kommer jag att vara helt fri från socker.

 

Om jag var tvungen att beskriva dig med ett enda ord skulle jag välja "vanlig".

- Jaså? Ja, det stämmer.

 

Du gillar att gå långa promenader, äta glass och titta på brittiska deckarserier.

- Ja, jag nöjer mig med väldigt lite. Ingen behöver säga "Jag älskar dig" till mig. Det är bara ord. Var tyst i stället, om vi ska leva tillsammans.

 

Vad är ditt förhållande till sanning och lögn? Du har ju pratat mycket om hur lögnen förstör livet, men samtidigt är du ibland väldigt bra på att ljuga.

- Ja, men aldrig i konsten! Aldrig. Jag har kunnat ljuga för kvinnor, men det var för att jag kände att de inte älskade mig. Jag vet inte om jag någonsin kommer att släppa in någon i mitt innersta. Jag vet inte om jag kan komma in själv. När jag var ung hade jag en stor kärlek. Henne älskade jag. Jag visste att hon skulle lämna mig, för jag var inte man då. Sedan hade hon dumheten att komma sju år senare, men då var det för sent.

 

Om hon inte hade lämnat dig - tror du att ni fortfarande skulle ha levt tillsammans nu?

- Det vet jag. Du vet, jag är så konservativ egentligen. Jag älskar julen. Jag älskar julen! Och jag skulle aldrig vara otrogen mot någon som har kommit in i mina inre rum. Alla jag har varit ihop med tror att de har varit där, men det har de inte. Och de har inte älskat mig.

 

Vill du säga några avslutande ord till läsarna?

- Ja. Vad är en konstnär? Den spanske konstnären Francisco de Goya började ju som hovmålare, alltså hora, som Bellman. Men sedan kom en tid - du vet, han var ju både döv och blind på slutet. Och då, i en ålder av 95 ungefär, målade han sitt sista verk: sig själv i en lång vit klänning, som druiden i "Asterix", bärande på en gigantisk sten där det står på latin: "Jag lär mig fortfarande." Det är hela grejen med konsten. Du som inte har det - befatta dig inte med konst, du gör dig bara olycklig. Du som har det - du kommer också att göra dig olycklig, det kommer du inte ifrån.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!