DEBATT | PUBLIC SERVICE. Det är en sak om man själv har blivit manipulerad av förtäckta ultimativa val. Man lär sig av sina misstag. Man skäms för att man lät sig utnyttjas, och man vågar inte erkänna ens för sin spegelbild.
Men när jag nu hör i podcasten ”Värvet” om det motbjudande sätt på vilket Lina Thomsgård har behandlats av SVT Kultur, där hon till slut fick välja mellan sitt barn och sitt jobb, ja då kan jag inte låtsas om att jag inte har ett ansvar att berätta.
Thomsgård har behandlats mycket värre än jag – men dock med samma metoder. Skrämseltaktiken är urgammal på SVT och bottnar i deras ingrodda organisationsnarcissism: en blind gränslöshet i beteendet mot gästarbetare.
Som nu dock tycks ha spårat ur: Gravidutpressa grundaren av Rättviseförmedlingen? Gomorron.
Sedan ett par år sker allt detta under Martin Vårdstedts ledarskap och systematiska välsignelse. Sen kan han skicka fram vilka obskyra HR-chefer han vill i debatten.
Programledare ändå privilegierade
Jag menar, Thomsgård och jag tillhörde ändå den finare delen av näringskedjan: Programledarna. Jag vet inte hur många gånger under mina år på SVT Kultur i Stockholm som jag såg betydligt mindre privilegierade journalister komma rödgråtna ut ur någon av alla dessa toaletter. Felet de gjort var att vänta barn, som mammor eller pappor. De hade lagt sina bästa yrkesår på SVT och nu skulle de inte få ett skräp tillbaka. De var ju bara frilans eller projektarbetare.
Åh, vad jag önskar ibland att de vågade berätta! Men jag vet att de riskerar för mycket. Ingen vågar bränna sina skepp. Well, mitt topplock ryker av det här Thomsgård-caset, låt mig tutta på mina så kan vi zupermyza vid brasan.
Två sammanhängande föräldraledigheter lät jag SVT manipulera ur mina händer, efter att man låtit påskina att jag måste starta firma för att kunna fortsätta. SVT-chefer är bra på att låta påskina saker och sedan vända fickorna ut och in: ordet utlasa säger de aldrig själva. Det ska vara svårt att knyta liket till bossen.
Jag var ung och ville försörja mig och trodde att min obrottsliga lojalitet med en redaktion och ett public serviceuppdrag en dag skulle löna sig. Att jag en dag skulle bli bemött med strukturell respekt i stället för med pepp och fjäsk. Att jag bedrog mig påverkade mig inte genast, men med åren alltmer. Jag får aldrig tillbaka den tid med mina två första barn som jag sumpade i stället för att ta det längre sammanhängande ensamansvaret för dem under de första så viktiga anknytningsåren.
Nedläggningskortet som hot
Och till och med i den obefintligt korta tiden mellan två säsonger, då jag trots allt skulle vara pappledig över årsskiftet, serverade jag chefen och andra fastanställda kaffe och bullar hemma i lägenheten med bäbin i knät. Ville jag utvidga programmet? Vissa höjdare i huset tyckte att det behövdes en folkligare programledare (hade det påskinits och framsipprats), men jag ville väl ändå försöka?
Vad trodde ni era dårar? Jag var knasprosaförfattare och behövde försörja mina barn. Jag kunde visa hela mitt folkliga arsle om det så betalade hyran.
I sju år fick jag veta varje dag hur viktig jag var för programmet jag ledde och själv delvis hade utvecklat: Jag bar tydligen hela faderullan på mina axlar, vissa säsonger rent bokstavligt när jag blev utbränd sist av alla, jag var oersättlig, den bästa dom haft blabla. Men tydligen dög jag aldrig till att få vara anständigt pappaledig med löfte om att få återvända i någon form. Detta trots att cheferna omkring mig var allihop kvinnor med progressiv profil, hela vägen upp till vd.
Jag gjorde förstås som jag ville när jag skulle bli pappaledig (lät man påskina). Men om jag gick på föräldraledighet och var borta en hel säsong – ja då (lät man påskina) skulle programmet kanske läggas ned (varmed jag skulle göra mina icke-fasta projektarbetarkollegor arbetslösa och litteraturen skulle förlora sitt specialprogram i rutan) eller så skulle man ersätta mig, men det var svårt och gick nog inte! Nu hade jag för egen del inga problem med att bli ersatt i rollen, just programledare var inget jag nånsin sett som ett självändamål, men något löfte om att återkomma som reporter eller researcher eller ens kaffekokande assistent – nej det erbjöds inte.
Detta ständigt nedläggningshotade program ”Babel” firar för övrigt 14 år i år.
Kroppar på roterande spett
Ja, det här är en ljum västanfläkt jämfört med fallet Thomsgård, fast det är exakt samma ultimativa situation som SVT:s HR-chef Therese Östling Waller bekräftar i det mejl som Aftonbladet berättar om och som får mig att rysa.
”I det här fallet rörde det sig om programmet Kobra som det fanns planer på att lägga ned vid det aktuella tillfället.”
Jag vet inte vem Therese Östling Waller är. Under mina inalles 13 år såg jag fram till i höstas inte röken av någon HR-politik för frilansare. Men ändå blir jag irriterad. Hur organisationsnarcissistisk måste inte en HR-chef vara för inte kunna se att det är exakt i detta uttalande som hon bekräftar hur den återkommande cyniska rovdriften fungerar? Det ultimativa – programmet som kanske måste läggas ned – har SVT hotat sin personal med i alla år. Det är det man fick höra varje ny säsong. Ändå drivs till och med Kulturnyheterna fortfarande i projektform, för att ge fortsatt frikort åt en arbetsmarknadsgrisfest med gästarbetarkroppar på roterande spett och dumfacket vid honnören.
Therese Östling Waller, det är oklart om ditt jobb som HR-chef finns kvar i höst. Du är så himla bra ju! Men om du är mammaledig måste vi nog lägga ner hela HR-avdelningen och allt du byggt upp dumpas och dina kolleger blir arbetslösa och även om vi inte lägger ner allt utan hittar en vikarie så kan vi inte lova att du får komma tillbaka ens som kaffekokare. Va? Vill du inte vara mammaledig nu, Therese? Nämen vad bra då ses vi på måndag Puss Gull Pepp Fjäsk Du Är En Klippa.
Uppmaningen till SVT:s kulturchef
Förutom typ Rapport, Aktuellt och Anslagstavlan ligger alla program alltid under nedläggningshot. Att då använda detta för att spela bort en utsatt frilansares föräldraledighet är vidrigt. Att använda det för att ursäkta en rovdrift är vidrigt. Sluta med denna slafsiga vardagsondska omedelbart. Sluta vara antifeminister och sluta med gravidutpressningarna. Börja erbjuda frilansarna flerårskontrakt med uppehållsklausuler i stället. Börja uppträda med en vuxen HR-politik. Och Martin Vårdstedt, säg nåt för en gångs skull som inte låter som en metmask som landar i en tom burk.
När mitt tredje barn var på gång hade jag gått sönder inuti av obesvarad lojalitet och till slut motvilligt insett att SVT är en oseriösare aktör på arbetsmarknaden än ett skalbolag på Malta. För att kunna ge mig anständig föräldraledighet aviserade jag att nu slutar jag, hur mycket jag än höll av både programmet jag lagt själen i och kolleger. Jag bedömde att det var en tryggare framtid att vara författare utan säker inkomst, än journalist på SVT. Det var det också, visade det sig.
När jag tre månader senare på min sista Babel-arbetsdag skulle lämna in mitt passerkort i receptionen lät man påskina att jag kunde ju få vad jag ville om jag bara stannade, vad sägs till exempel om en fast anställning?
Märkligt. Med det var nog inte organisationsnarcissism.
Bara vanlig hederlig sadism.
Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.
I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, med Lina Thomsgård som gäst.