"Thomas Mann var en av mina idoler"

Poeten, filosofen och tidigare professorn Lars Gustafsson. Hans senaste bok, romanen "Doktor Whassers recept", utkom på Albert Bonniers förlag i september i år.
Foto: Fredrik Hjerling

I dag tar Lars Gustafsson emot Thomas Mann-priset i München.

Expressen Kultur publicerar hans tacktal till Mann och det omöjliga livet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Hur hittar unga människor sina böcker? Säkert inte av en tillfällighet. Jag vet inte exakt hur, men så här skriver Stefan Zweig i sin bok "Världen av i går": "De finner vad de behöver".

De finner det med samma mystiska precision med vilken getingarna en sommardag i Västmanland hittar ett glas hallonsaft på över en mils avstånd genom människotomma skogar. Det återstår att bevisa att det förhåller sig så. Jag tror att utan det tidiga mötet med Thomas Mann skulle jag inte ha blivit prosaförfattare. Thomas Mann var en av mina idoler, fast det i min ålder hade varit mer naturligt att intressera sig för den förträffliga Richmal Crompton.

Manns romaner var en tidig upptäckt i mitt liv. Jag minns inte längre vem som gjorde mig uppmärksam på honom. Faktum är i alla fall att jag började med läsningen av "Doktor Faustus" i den tyska upplaga som hade kommit ut 1947 på exilförlaget Bermann-Fischer i Stockholm, men sedan mycket snart övergick till den första svenska översättningen, överväldigad av vokabulärens medicinska, musikteoretiska och teologiska rikedom.

Intensiva läsupplevelser

Det var vid tiden för mina intensiva läsupplevelser i början av 1950-talet som jag för första gången blev medveten om denne store tyske diktares existens. Vad mötte jag där? Som exempel skulle jag bara vilja dra fram två passager ur detta stora, rika verk, som med sin särskilda glans och gåtfulla lockelse för alltid har stannat i mitt minne. Jag ska återge dem utan varje kronologisk ordning.

I kapitel åtta av "Doktor Faustus" håller den excentriske, stammande och en aning demoniske tysk-amerikanske organisten herr Kretschmar sitt instruktiva föredrag om frågan ”Varför Beethoven inte skrev någon tredje sats till pianosonaten opus 111”.

Kretschmar förklarar för sina andlöst fascinerade åhörare, bland dem vännerna Serenus Zeitblom och Adrian Leverkühn, vilket märkligt, ja nästan obscent äventyr det innebär att utsätta det idylliskt enkla och oskyldiga temat d-g-g (Lie-besleid – kär-lekssorg, Wiesen-grund – blom-steräng) för en halsbrytande labyrint av variationer. Här kommer höjdpunkten i ”Adagio molto, semplice e cantabile”:

”Det karakteristiska för satsen är ju att bas och diskant, höger och vänster hand befinner sig så långt isär, och det kommer ett ögonblick, en den mest extrema situation då det arma motivet tycks sväva ensamt och övergivet över en gapande avgrund som får det att svindla – en rörelse i blek upphöjdhet, varpå strax hack i häl följer ett ängsligt duckande, liksom en bävande förskräckelse över att något sådant kunnat ske.”

Jag har aldrig kunnat frigöra mig från tanken att Thomas Mann här har sagt något mycket intimt, mycket autentiskt om sig själv.

Parodin låg nära till hands

Detta märkliga ställe i ariettan, där temat – som det kan inträffa emellanåt – livsfarligt svävar över en avgrund av drillkedjor, har en kritiker beskrivit som ett av de avgörande ställena i den västliga konstmusiken. Tiden, inte tonerna, är ju musikens grundmaterial. Och här verkar tidsfloden under några takter vara upphävd i hegeliansk mening. Musiken överger för ett ögonblick det musikaliska och blir till något annat.

Mycket har skrivits om Thomas Mann och jag ger mig ogärna in i en tävlan med experter. Men just detta ställe i denna stora konstnärsroman tycks mig synliggöra något väsentligt hos Thomas Mann.

Parodi eller illumination – det är de alternativ, de båda möjligheter som djävulen erbjuder doktor Faustus. Säkert inte av en slump finner vi ofta en liknande tanke hos T.S. Eliot. Något av denna förlamande känsla låg i tiden.

Parodin låg alltid nära till hands för Thomas Mann, det absurda likaså. Konsul Buddenbrook dör av en infekterad tand. Livet parodierar sig själv.

Men så kommer ögonblick av ett helt annat slag, epifanier, erfarenheter där det tycks som om alla trivialiteter i det absurda livet faktiskt har upphävts och vi försatts till en helt annan sfär.

Magiskt om en penna

Det andra magiska stället utspelas i "Bergtagen" och handlar om en penna, en blyertspenna. Den befinner sig i den fascinerande fru Clavdias ägo. Med en virtuos berättarteknik, just det slags virtuositet som man gärna skulle vilja demonstrera på creative writing-seminarier, det må vara på University of Texas eller någon annanstans, begagnar sig mästaren av detta lilla, eleganta föremål för att iscensätta en oerhört intensiv förförelsescen. Hans har alltså just frågat Clavdia om hon kan låna honom en penna:

”'Jo, kanske.' Och i hennes leende och hennes röst fanns i alla fall något av den upphetsning som inställer sig när efter ett långt, stumt förhållande det första ordet blir sagt – en listig upphetsning som i detta ögonblick hemligen inbegriper allt det föregående. 'Du är mycket ärelysten…  Du är… mycket… ivrig',  fortsatte hon spydigt med sitt exotiska uttal med främmande r och främmande, alltför öppet e, varvid hennes lätt beslöjade, behagligt hesa röst dessutom betonade tredje stavelsen i ordet 'ärelysten' – så att det lät alldeles utländskt – och grävde i sin lilla skinnväska, kastade en sökande blick i den och drog under en näsduk son hon först fått upp fram en liten silverpenna, smal och bräcklig, en lyxartikel, knappast användbar för seriös verksamhet. Blyertspennan då, den första, hade varit mer handfast och rejäl.

'Voilà', sade hon och höll den lilla pennan i spetsen mellan tummen och pekfingret medan hon lät den dingla framför ögonen på honom.

Eftersom hon på samma gång gav och lät bli att ge honom den tog han den utan att ta emot den, det vill säga: höll handen i jämnhöjd med pennan, tätt intill, med fingrarna gripberedda men inte fullt ut gripande, och blickade inifrån sina blyfärgade ögonhålor omväxlande på föremålet och in i Clavdias tatariska ansikte. Hans blodlösa läppar stod öppna, och de förblev så, han begagnade dem inte för att tala när han sade: 

'Ser du, jag visste ju att du skulle ha en'.”

Så underbart långt vi befinner oss från liknande situationsbeskrivningar i den moderna populärlitteraturen. Det är mycket övertygande, utomordentligt spännande. Tanken är förstås att Hans ska lämna tillbaka det lilla föremålet. Men vart? Det berättas aldrig. Thomas Mann har en fascinerande teknik att emellanåt låta ridån falla framför vad han kallar ”min lilla teater”.

Han kan lära oss mycket

Men virtuositeten ligger också i att ännu en berättelse döljer sig bakom den första, och att också den handlar om en penna. Historien med den andra pennan inträffar på skolgården i Hans Castorps ungdom, en av dessa episoder som vi så lätt förtränger. Eller aldrig glömmer.

Här har vi alltså en historia, där på sätt och vis även en annan historia berättas. Så uppnår Thomas Mann den högre dimensionalitet, som vi redan har upplevt i svindelscenen i Beethovens arietta i opus 111:

Det suveräna, lekfulla svävandet över en avgrund, om vilken vi aldrig kommer att veta allt. Litteraturen speglar världen, men högst ofullständigt. Att vara medveten om denna ofullständighet och inte tveka – att visa detta är Thomas Manns stora styrka som författare. Och som människa, skulle jag gärna tillägga.

Den danske tänkaren och aforistikern Paul LaCour har sagt, ”Dikten måste alltid ha något gåtfullt i behåll, om den inte ska bli ren utsmyckning.”

Så är det nog.

Av Thomas Mann kan vi lära oss mycket. Inte bara när det rör sig om virtuos berättarteknik, utan också om livet. Det svåra, paradoxala, gåtfulla, komiska och – som vi alla i hemlighet vet – i grund och botten omöjliga livet.

Högt ärade herr borgmästare, kära vänner och släktingar, högt ärade festförsamling. Jag är mycket tacksam för detta pris och jag försäkrar att jag också i fortsättningen kommer att låta denna stora ära inspirera mig i mina ansträngningar.


Följ Expressen Kultur och Litteratur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.


FOTNOT. Översättning från tyska av Madeleine Gustafsson. Citaten ur Bergtagen och Doktor Faustus är hämtade ur Ulrika Wallenströms översättningar, 2011 respektive 2015.

Prestigefyllt pris

■ Thomas-Mann-Preis är ett av den tyskspråkiga världens förnämsta litteraturpriser, ursprungligen instiftat till Thomas Manns hundraårsdag 1975 av författarens födelsestad Lübeck. Sedan 2010 förvaltas priset gemensamt av Lübeck och Bayerischen Akademie der Schönen Künste. Prissumman uppgår i dag till 25 000 euro.

■ Priset har genom åren tilldelats författare som Günter Grass, Peter Handke och Juli Zeh.

Lars Gustafsson prisas för "det stora inflytande han haft i Tyskland".