Vi skulle egentligen köpa den gamla järnvägsstationen i Fretzdorf i norra Tyskland. I någon vecka höll planen. Sedan bröt byråkratin lös. Tyska banker morrade, tyska socialförsäkringskassor kved, tyska skatteregler flimrade förbi på datorskärmen likt någonting ur en Kafkaversion av "The Matrix". En strypande klaustrofobi infann sig, av den sort som bara drabbar någon van till leda vid välfärdssamhällets många krav och blanketter och telefonköer. Det hela började påminna alldeles för mycket om det jag ville bort ifrån: Sverige.
Det är bisarrt att söka sig söderut och österut just nu. Flyktingströmmarna går som bekant åt andra hållet. Hur kommer det kännas att möta blickarna hos dessa förtvivlade människor, med sina stora drömmar om en tillvaro i mitt gamla hemland? Hur kommer det kännas att i trygg förvisning kunna vifta med EU-passet vid en gränsövergång och bara köra vidare till nästa varma, torra motell, att se skarorna försvinna, förtvina, i backspegeln?
LÄS MER: Snart tar oljan slut – då vittrar samhället sönder
Europabygget kollapsar
Europabygget håller på att kollapsa. Gränserna återvänder och med dem taggtråden. Den rullas ut, den skär sönder de gamla visionerna; den bär redan spår av blod och söndertrasade livsöden. Och värre ska det säkert bli innan det inte blir ett dugg bättre.
Tiderna är mörka och utan nåd. Men trots globaliseringens både frätande och välgörande effekter blir resultatet aldrig att vi hamnar på samma planet, vi här uppe och de där nere. Vi ser varandras världar allt tydligare. Plexiglaset som skiljer oss åt har gjorts mer genomskinligt, men tunnare har det inte blivit.
Ju mer jag grubblat över beslutet att hoppa av härifrån, desto mer inser jag att det flyktingarna söker sig till är precis det jag vill slippa. Där de ser trygghet och välstånd ser jag en påtvingad, kvävande solidaritet med människor som har fast anställning och barn. Sverige är ett paradis, självfallet, för dem som redan har det stabilt. Mindre roligt är det för oss andra, för oss som frilansar och tvingas betala två tredjedelar av våra intjänade pengar i skatt till ett system som aldrig någonsin kommer oss till del. Är man dessutom barnfri och frisk framstår alltihop som rena rånet.
I Astrid Lindgrens fotspår
Det finns en härlig svensk gnälltradition på detta område. Björn Borg, Vilhelm Moberg, Astrid Lindgren, Ingvar Kamprad, et cetera - ofantligt framgångsrika individer som i olika skeden bröt det stora tabut mot att ifrågasätta rundgångens rimlighet. Jag når för tydlighetens skull inte upp till en promilles promille av deras inkomster och förmögenheter. Jag är inte rik: i skrivande stund har jag artontusen kronor på kontot. Så nej, jag deserterar inte från välfärden för att skydda någon pengabinge, jag gör det för att kunna få ut en stadig medelinkomst. För att, som ett före detta viktigt parti en gång uttryckte saken, kunna leva på min lön.
Om jag som frilansare i Sverige fakturerar tjugotusen kronor en månad får jag behålla i bästa fall hälften. Flyttar jag till ett land som Montenegro, där skatten är nio procent, har jag kvar artontusen i stället för tio. Jag nästintill dubblar mina inkomster. Lägg till detta att allt utom bensin är maximalt hälften så dyrt.
Att det är billigt i Montenegro hjälper nu knappast en montenegrin, eftersom hennes lön är så usel. Just därför söker hon sig hit. Hon har gjort samma överslagsräkning som jag. När vi alltså byter plats får vi det båda bättre. Alla blir glada. Eller? Kanske är det jag som står för rånet, jag som stjäl något av henne.
Flyr kanske hem till Sverige
Pengar är inte allt, men det är inte ingenting. Brist på pengar är kallsvett, magsår, sömnlöshet och panikångest. Mitt mål är inte att lägga någonting på hög, bara att kunna se nästa halvår framför mig utan att behöva tugga i mig ett halvt paket valeriana. Ja, jag har fått nog av att betala för mina vänners maxtaxa på dagis och för mina ovänners utbildningar i genuspedagogik. Gör det mig till ett osolidariskt fä? Möjligen. Kanske flyr jag en vacker dag hem till Sverige, cancersjuk och livrädd, skamsen och besegrad. Då får vi se vad jag tycker om den svenska modellen, och vad den tycker om mig.
Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.