Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Thomas Bodström: Inifrån. Makten, myglet, politiken

Mona Sahlin och Thomas Bodström.
Foto: Cornelia Nordström
Per Olov Enquist läser en självbiografi som skulle göra hans mamma vimmelkantig av lycka.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

SJÄLVBIOGRAFI
THOMAS BODSTRÖM | Inifrån. Makten, myglet, politiken | Norstedts | 302 s.

Göran Persson.
Foto: Foto: Cornelia Nordström
Länge läser jag Thomas Bodströms våldsamt förmedialt lanserade bok Inifrån. Makten, myglet, politiken med tanken att detta måste bli en morrande men motvilligt beundrande recension av förlagets marknadsavdelning. Resultat har blivit dussintals helsidor i förhandspublicitet, sedan man läckt skenbart – men bara skenbart – kontroversiella enstaka meningar ur boken. Ryckta ur sitt sammanhang. Medan sammanhanget, när jag nu läser, är rätt snällt, och ofarligt. Kul läsning.
Fast inte bara. Till sist. Man får läsa vidare.
Porträttet av Thomas Bodström själv har i denna bok sina politiska undertexter. Han framställer sig som en som har avslutat sin politiska karriär och nu kan säga sanningen. Också om sig själv.
Han var Göran Perssons enda riktigt lyckade rekrytering utifrån: medial, som advokat tränad att försvara också normala förbrytare. Fotbollsstjärna. Snygg, skriver deckare. Närmast klonad på den där framgångsrike norrmannen, vad heter han, Jens Stoltenberg. Går det där går det här. Hämtad från socialdemokratisk adel, fast utan att ha gått normala SSU-vägen (hat, intriger, livslånga fiender) utan i stället kläckt av den ur regeringen utstötte pappan Lennart Bodström. Utstött eftersom han hade rätt i ubåtsfrågan. Bara det en merit så där 30 år efteråt. Och nu är sonen också utstött och kan säga som det var.
Han bekänner egna synder med en entusiasm som skulle ha gjort min gamla mamma vimmelkantig av lycka. Fast hon skulle ha varnat: inte bekänna en massa små synder för att dölja de stora.
Bekänner man får man dock förlåtelse. Inte bara av Jesus Kristus, utan av folket, vilket är viktigare. Ur den politiska ormgropen reser sig då - muntert! en AIK-are med stänk av omvänd huligan! – en kille som säger som det är. Inte med påtvingat erkännande, utan för att visa att man kan säga sanningen också som politiker.
Trevlig, munter, syndare, kort sagt som vi alla.

Efter ett tag infinner sig en misstanke om att detta egentligen är en ansökningshandling för någon av de kommande yppersta posterna i partiet, och i en kommande socialdemokratisk regering. Om så där fyra år. Jag slår då genast bort misstanken. Men dock, men dock.
Det hindrar inte att detta är en välskriven och i många kapitel tänkvärd och intressant genomlysning av politikens värld. Han var ju trots allt inte bara justitieminister. Han var en central aktör, och personlig vän till både Göran Persson och Mona Sahlin. Båda var kontroversiella på ett likartat sätt.
Hur, från periferin, erövra centrum?
Som favoritson, i båda fallen, stödde Bodström två som kommit från periferin av det socialdemokratiska kejsardömet. Persson, från Katrineholm, klarade av att besegra slottet. Sahlin, bara skenbart inifrån, men en i rörelsens mening alltför lierad med periferin (allt från Stockholms söder till författare och hbt-grupper), slogs till sist ut. Och Thomas Bodström är ofta en skarpsinnig observatör.
Det får han också skit för. Men man måste ju kunna beskriva och analysera dagens aktörer utan att det får helsidor i pressen om ”knivhugg” och ”rasar mot”. Man måste kunna säga att Carin Jämtin skulle vara en strålande utrikesminister, men tvivla på att hon är på rätt plats som partisekreterare. Och så vidare. Och man måste också kunna skriva om de sista tio årens mest svårlösta politiska gåta – varför Mona Sahlin störtades, av vem och av vilka krafter – utan att bli kallad förrädare.
De sista 50 sidorna i boken är på detta sätt de mest intressanta. Mittblocket – ett långt rasande angrepp på Alliansregeringen och Moderaterna – är ett välformulerat valtal, eller politisk pamflett, ägnat att försäkra Rörelsen att han egentligen står med båda fötterna fastgjutna i den socialdemokratiska betongen. Men slutet är annorlunda. Skrivet med mer smärta än ursinne. Hur kunde det gå till när hela denna klippfasta Rörelse förvandlades till ett intrigerande SSU?
När det är över sitter Bodström och Sahlin på en trottoarservering i en universitetskrok i USA och grubblar på vad som hände. En lite hjärtskärande bild. Det hade ju kunnat bli så bra.