Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Therese Bohman

Vem anses svensk nog att ha en åsikt om Zorn?

Anders Zorns ”Ute” från 1890.
Foto: ATENEUM FINLANDS NATIONALGALLERI
Therese Bohman är Expressens konstredaktör.
Foto: YLWA YNGVESSON

Valerie Kyeyune Backströms recension av Anders Zorn har öppnat de rasistiska dammluckorna. 

Therese Bohman chockeras av en debatt där konspirationsteorierna flödar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. När sociala medier sätter tänderna i något uppstår ofta ett slags visklek: Något som från början är komplext kokar snabbt ner till ensidigt och enkelt, och snart har detta enkla etablerat sig som en ny sanning.

Det är precis vad som hänt när det gäller Valerie Kyeyune Backströms recension av Nationalmuseums stora Zorn-utställning, som publicerades på den här sidan förra helgen. Reaktioner på nätet gör till exempel gällande att Expressen kultur har beställt en sågning av Zorn, av en skribent som man på förhand vet är ”Zornhatare”, vilket hänger samman med att hon inte är ”etniskt svensk”. Alltsammans anses vara uttryck för det svenskhat som frodas i medierna.

Egentligen är det bisarrt att ens behöva bemöta det här, men eftersom tonläget varit så högt och vissa kommentarer varit inte bara argsinta utan rakt av rasistiska, kräver det en kommentar.

Hur kommer det sig då att hon får recensera Zorn när hon skriver att hon aldrig har gillat honom?

Till att börja med är Valerie Kyeyune Backström alltså kritiker på Expressens kultursida, där hon har skrivit en mängd konstrecensioner. Under de senaste åren har hon recenserat exempelvis Helene Billgren, Johanna Gustafsson Fürst, Kara Walker och samlingsutställningar med teman som sorg och science fiction, utan att någon hört av sig med frågor om vare sig kompetens eller lämplighet.

Hur kommer det sig då att hon får recensera Anders Zorn när hon skriver att hon aldrig har gillat honom?

För att man som redaktör givetvis inte beställer en åsikt. Man frågar inte ens, eftersom det inte är relevant. Man lägger ut ett uppdrag, på en skribent vars omdöme man har tilltro till. Man hoppas på en bra text. I det här fallet fick jag det.

Det Valerie Kyeyune Backström har skrivit är heller inte någon sågning. Om man faktiskt läser texten, och inte bara förlitar sig på internetsanningen som uppstått, ser man att det är en resonerande, nyanserad text. Kritikern redovisar helt öppet förutsättningarna för sitt uppdrag: Hon har aldrig gillat Zorn, men hon är beredd att ändra åsikt, ja, hon rentav hoppas på att få göra det. Till viss del sker det också: den som läser texten till slutet ser att hon, precis som de allra flesta kritiker, imponeras till exempel av hans sätt att måla vatten. Hon uppskattar även Zorns skisser, hans stadsbilder och naturmotiv (det vill säga en inte försumbar del av hans konstnärskap), för att det där går att se en själfullhet som saknas i de mer tekniskt ekvilibristiska målningarna.

Hur man kan få detta till en illvillig sågning övergår mitt förstånd.

Det är helt relevant konstkritik. Det är också en vacker och i grunden vemodig recension. Läs slutet igen: ”Jag är inte övervunnen, inte nyfrälst, men inte är det väl Nationalmuseums fel. Jag förstår, i djupet av mitt hjärta, att om jag kunde älska, skulle jag älska det här.” Hur man kan få detta till en illvillig sågning övergår mitt förstånd.

Omlott med upprördheten över ”Zornhatet” har det även lyfts kritik mot perspektivet i texten. Thomas Steinfeld använde till exempel ett stycke ur recensionen för att i Svenska Dagbladet driva tesen att dagens kulturkritik är för känslostyrd och handlar för mycket om kritikerna själv: jaget i texten ställer sig i vägen för verket.

Det är en smakfråga. Själv tycker jag om kritik där recensentens jag framträder, och som snarare än att beskriva och referera skildrar ett möte med konsten. Så arbetar till exempel Karl Ove Knausgård, som skriver samtidens kanske bästa texter om konst. Det är också en typ av kritik som passar utmärkt när ett ämne så grundligt genomtröskat som Zorns konstnärskap. Då fungerar greppet som ett sätt att gjuta energi i något uttjatat, att bjuda in betraktaren till nya sätt att se.

Men de flesta upprörda reaktioner på recensionen handlar givetvis inte om hur konstkritik bör bedrivas. De handlar om vem som får skriva och tycka vad. Enkelt uttryckt: Om vem som är svensk nog att få ha en ambivalent inställning till Anders Zorn.


VALERIE KYEYUNE BACKSTRÖMS RECENSION

Zorn håller på att få en ny publik


Therese Bohman är författare och konstredaktör på Expressens kultursida. 



Lyssan på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=82481&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.