Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Therese Bohman

Sverige är ett land för medelmåttorna

Kristoffer ”K” Svensson hörs bland annat i podden Della arte.Foto: jonas@cactusfoto.se / Under produktion
Therese Bohman.Foto: YLWA YNGVESSON

Sedan hoten mot Åsa Linderborg har Kristoffer ”K” Svensson varit ute i kylan.

Therese Bohman har tröttnat på att sämre konstnärer hyllas på hans bekostnad. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. ”Kringlan-gate” heter ett av kapitlen i Filip Yifter-Svenssons nyligen utkomna reportagebok ”Provokatörerna” om den svenska humorscenen. Kringlan är givetvis Kristoffer ”K” Svensson, och själva gaten är det debacle för snart fem år sedan då han gjorde sig själv omöjlig i offentligheten. Berusad och upprörd över en recension hotade han både Aftonbladets dåvarande kulturchef Åsa Linderborg och (gäst)recensenten Victor Malm i podden AMK Morgon.

Att Linderborg inte ville ha en medarbetare som betedde sig så (Svensson medverkade då i podden ”Lilla drevet” som gjordes i samarbete med Aftonbladets kultursida) var inte så konstigt. Mer anmärkningsvärt var hur han på ett ögonblick blev fullständigt cancelled: Samarbeten avbröts, framträdanden ställdes in. Ingen ville längre förknippas med honom. 

Och när Aftonbladet kulturs Anna Andersson recenserade ”Provokatörerna” i helgen (AB, 18/10) var det med utstuderad tydlighet hon genomgående undvek att nämna Svensson i sin text. En subtil hämnd kanske. Eller bara långsint i överkant.

Det är sannolikt svårt att hitta någon i kultursverige som jobbar så hårt för så litet erkännande i offentligheten.

För den som följt K Svensson de senaste åren inser att om någon förtjänar att nämnas i sammanhanget så är det han. Samtidigt är humorn bara en del av vad som de senaste åren har utvecklat sig till ett djupt originellt och sanslöst produktivt konstnärskap. Utöver sina egna föreställningar och sin medverkan i Della-poddarna (som utkommer med två till tre avsnitt i veckan inom ämnena sport, kultur, relationer och kvinnohistoria) har Svensson skrivit och gett ut den drygt 1200-sidiga romantrilogin ”Sinfonia”. Snart kommer första delen i den planerade och sannolikt lika omfångsrika uppföljaren  ”Fantasia”. 

Han har gjort en konstutställning med bilder inspirerade av persongalleriet i romansviten, han har gjort tv-serien ”The pine and the elk”. Det är sannolikt svårt att hitta någon i kultursverige som jobbar så hårt för så litet (ja, praktiskt taget obefintligt) erkännande i offentligheten.

Yifter-Svenssons bok är inte bara en dokumentation av ett fält som vuxit fram i skuggan av traditionella medier. Den visar dessutom hur det från icke-etablissemangets sida finns en vilja att upprätthålla de vattentäta skott som får sägas råda mellan de två offentligheterna. ”Jag skulle nog gärna ha hela episoden ogjord, men inte konsekvenserna”, säger K Svensson själv om ”Kringlan-gate”. I dag har han en lojal skara fans som är villiga att betala för hans material. Undergroundstämpeln passar målgruppen perfekt. (Och den här texten gör på så vis sannolikt mer skada än nytta.)

I dag har ingen längre något att vinna på att hålla K Svensson ute i kylan.

Men fallet K säger också något om ett ganska inskränkt kulturklimat, där sämre och tråkigare författare och konstnärer uppmärksammas oändligt mycket mer bara för att de råkar komma via rätt kanaler. Det genererar pliktskyldiga kultursidestexter, och debatter om sådant som står på andra kultursidor, men inte om sådant som sägs – ofta med betydligt större energi och roligare infallsvinklar, men inte nödvändigtvis med mindre kunskap – i en podd som Della arte.

Debaclet kring Hamid Zafar förra veckan belyste de otroligt obehagliga mekanismerna när offentligheten kollektivt fryser ut en person. I realtid kunde man än en gång följa hur en persons hela liv slås sönder, hur uppdrag efter uppdrag dras tillbaka, hur arbetsgivare efter arbetsgivare tar avstånd. Dessutom i sociala medier, där folk gärna vill vara med när drevet går och ventilera just sin personliga besvikelse och upprördhet. 

Man kunde ha önskat att bara någon uppdragsgivare haft is i magen och sagt ”Det är klart att vi tar avstånd från det förkastliga han har sagt, men vi tycker samtidigt att det bra han har gjort väger tyngre än det dåliga”, precis som någon borde ha sagt i Kringlan-gate.

I dag har ingen längre något att vinna på att hålla K Svensson ute i kylan. Däremot har alla något att förlora på att det fortsätts att demonstrativt tas avstånd från en så begåvad person. Det blir tråkigare för alla.  

 

 

Therese Bohman är författare och konstredaktör på Expressens kultursida. 

 

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=74519&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.