Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Therese Bohman

Konstfack visar att de inte är till för alla

Konstfack i Stockholm.
Foto: ALEX LJUNGDAHL
Therese Bohman.
Foto: THEO ELIAS LUNDGREN

Therese Bohman kommenterar konflikten på Konstfack.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. När DN (16/2) grävde vidare i konflikten på Konstfack, där en debatt om skolans mångfaldsarbete och i synnerhet namngivningen av samlingslokalen Vita havet rasat senaste tiden, framkom följande: En arbetsgrupp på skolan menar att Vita havet bör byta namn till Havet, att en bronsplakett till minne av namnbytet bör utformas i samråd med Brown Island (den elevgrupp som varit drivande i frågan om namnbyte), att det hela bör invigas med ”ett rituellt evenemang”, samt att deltagarna från Brown Island bör arvoderas för sin insats.

Kanske är det orättvist att fästa sig vid denna detalj, som sannolikt bara är en del av ett mer omfattande och djupgående arbete för inkludering och mångfald på Konstfack. Men det säger något om kulturen på skolan att detta förslag överhuvudtaget existerar. Har ingen inblandad i frågan tyckt att det hela låter galet? Eller har någon tyckt det, men inte vågat säga det? Frågan är vilket som är värst.

Det finns sannolikt få miljöer som är mer medvetna om strukturella orättvisor.

Det är uppenbart att Konstfacks ledning rakt av har köpt Brown Islands uppfattning om både hur mångfaldsarbete bör bedrivas och av utbredd rasism i konstvärlden. Vilket faktiskt kan diskuteras: Det finns sannolikt få miljöer som är mer medvetna om strukturella orättvisor, eller mer villiga att motarbeta dem, än en svensk konsthögskola. 

Och i konstvärlden i stort har det sedan 2002, då den nigerianske kuratorn Okwui Enwezor skapade utställningen Documenta 11, funnits ett mycket framträdande postkolonialt perspektiv i den internationella samtidskonsten. De idéer som Brown Island saluför har i dag mycket hög status i konstvärlden.

Men i frågan om mångfald på konsthögskolor är, precis som Hynek Pallas snuddar vid i sin artikel på dessa sidor (Expressen 17/2), klass en minst lika tungt vägande faktor som etnicitet. För den med en bakgrund där varken konst eller högskolestudier är en självklarhet är tröskeln till Konstfack hög. Utöver det självförtroende man saknar i sammanhanget saknar man kanske även kunskap om koder, man saknar språket, man saknar kontaktnät. Detta utöver de rent ekonomiska faktorer som gör en konstutbildning till ett oerhört risktagande. Ett seriöst syftande arbete för mångfald måste naturligtvis ta hänsyn även till allt detta.

Hur uppfattas det av en potentiell student från arbetarklassen?

Men resultatet av Vita havet-debaclet har nu lett till den absoluta motsatsen: Det Konstfack gång på gång signalerar är att de omfattar ett tankegods som man både bör uppskatta och dela för att känna sig välkommen på skolan. Att den som tycker annorlunda, och vågar uttrycka det, kommer att stötas ut.

Hur uppfattas det av en potentiell student från arbetarklassen som redan betraktar en konsthögskola som en snudd på ouppnåelig plats?

Ur det perspektivet framstår det Sara Kristoffersson gjort i den här debatten som det viktigaste arbetet för mångfald på Konstfack just nu. 


Therese Bohman är författare och konstredaktör för Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=79458&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.