Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Therese Bohman

Kan romantiken rädda oss från identitetspolitiken?

Katarina Frostenson.Foto: Thron Ullberg
Lars Väringer och Ida Engvoll i ”Kärlek och anarki”.Foto: Ulrika Malm / Photo by Ulrika Malm

Simon Strauss, Katarina Frostenson och Lisa Langseth har alla tre skapat samtida romantiska manifest. 

Therese Bohman upptäcker en känslans morgonrodnad bortom de gamla debatternas låsta positioner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. För två år sedan kom den tyske författaren Simon Strauss roman ”Sju nätter” på svenska. Den handlar om en ung man som tycker att tillvaron är meningslös, som saknar känslan av att känna starkt och leva på riktigt. För att råda bot på detta ger han sig in i en lek med en främling: under sju nätter ska han begå var och en av de sju dödssynderna. 

”Längtar ni inte också efter vildare tankar?”, frågar huvudpersonen. ”Efter idéer utan struktur, utopier utan förutsägbar betydelse, efter kanter och hörn att stöta emot? Skäms ni inte för att ni inte har ett svar på frågan: ’Vilken av dina åsikter delas inte av majoriteten?’”.

Jag har tänkt på Strauss roman den här hösten, för att november varit så sällsynt dyster ur alla aspekter, och inte minst för att det dykt upp en själslig släkting till ”Sju nätter” i tv-tablån: Lisa Langseths ”Kärlek och anarki”, som finns på Netflix. Där kommer den oklanderligt klädda effektiviseringkonsulten Sofie till ett gammaldags bokförlag för att anpassa det till samtiden. Snart inleder hon en lek med unge it-teknikern Max, ett slags blandning av ”Den vita stenen” och Lars von Triers ”Idioterna”, där de börjar utmana varandra att göra sådant som bryter mot konventioner av olika slag. 

Gemensamt för Strauss och Langseth är att deras huvudpersoner längtar efter något mer än det vardagen föreskriver: ett annat syfte med livet, ett slags uppror som inte måste vara politiskt motiverat, en drift att sätta något på spel. En känslans revolution, skulle man kunna säga. Det är ett tema som hämtat från den tyska romantiken, då unga män som Friedrich Schlegel och Novalis samlades i Jena och längtade efter precis detsamma. Det finns ett tonårsmässigt trotsigt drag över den delen av den tyska romantiken, men också något oemotståndligt passionerat och livfullt. 

Hur ska ekvationen män och kvinnor kunna lösas om någon av parterna vill mindre än den andra?

Nu är Simon Strauss aktuell med en ny roman på svenska, ”Dagar i Rom”, där ytterligare en ung man är livstrött och därför åker till Rom för att vandra i Goethes fotspår, försöka komma fram till vem han är, vad han vill, och framför allt för att känna. 

Det ligger minst sagt i luften nu: längtan efter något roligare, något vackrare och sannare, ja, vad som helst som är något annat än vad tillvaron erbjuder för tillfället. Kanske finns det bortom den vidriga rasande pandemin också en trötthet i kulturen, en trötthet på det slags pliktskyldiga förnuftighet som genomsyrat den under 2010-talet. Hela offentligheten har liksom blivit marinerad i en lag av medvetenhet, som alltmer har börjat kännas som en ny slags populism för medelklassen.

Och har man inte länge haft en känsla av att allting är lite för förenklat och svartvitt? Att man måste välja lag och sida hela tiden, gilla vänsterns kamp eller högerns marknad (eller möjligtvis bubblaren Gud) med allt vad det innebär, och sedan vara konsekvent till falskhetens gräns. Är du för eller emot munskydd och Arkitekturupproret? Till och med den senaste tidens debatt om sex och dejting har haft något ingenjörsmässigt över sig: Hur ska ekvationen män och kvinnor kunna lösas om någon av parterna vill mindre än den andra? 

En historiskt unik stund av vapenvila.

Som av en slump knyter ett tredje av höstens uppmärksammade verk an till samma tema som Langseth och Strauss: Katarina Frostensons nyutkomna ”F”. Att läsa den är som att hållas som gisslan av romantiken i sin mest destruktiva potential, med sin syn på litteraturen som stående över moralen, lagen och livet självt. Man kan läsa den som en varning för att bege sig alltför långt in i en världsfrånvänt romantisk livshållning, men det är samtidigt länge sedan ett så livsavgörande förhållande till konsten och litteraturen skildrades. Utöver att Frostensons berättarjag för samtal med romantikens stjärnor Novalis och Rousseau, låter hon den storslagna målningen på bokens omslag, ”Medusas flotte” av Gericault, bli en symbol för ordet, som i tider av kaos kan rädda trasiga själar. Strauss, Langseth och Frostenson har alla skapat var sin version av samtida romantiska manifest. 

När Simon Strauss blev intervjuad i SVT:s ”Babel” med anledning av ”Sju nätter” pratade han om känslan som det som förenar människor. Han menade bland annat att 2010-talets identitetspolitik har skapat ett splittrat samhälle, och att det behövs ett gränsöverskridande narrativ för att laga det: ”Känslor överskrider identitetsgränser”. 

Och under karantänhösten 2020, när det plötsligt framstår med isande klarhet vad som faktiskt är viktigt i tillvaron, låter det lite mindre romantiskt idealistiskt än vad det gjorde då. Plötsligt framstår alla de gamla debatternas låsta positioner som ytliga, näst intill banala. Just nu är det verkligen känslan – av frustration, uppgivenhet, saknad, tacksamhet och längtan – som förenar många av oss. En historiskt unik stund av vapenvila, en lysande liten blå blomma i den gråaste november på länge.

 

Therese Bohman är författare och konstredaktör på Expressens kultursida.

 

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=75743&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.