Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Therese Bohman

En skulptur till George Floyds minne vore fint

Arbetare tvättar graffiti från Winston Churchill-statyn i Westminster efter Black lives matter-demonstrationen den 7 juni 2020.Foto: News Licensing / MEGA / The Mega Agency

Världen över reser Black lives matter-rörelsen krav på att riva offentliga skulpturer.

Therese Bohman ger nyans åt en fråga som varken är svartvit eller okomplicerad.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Varje dag kommer nu nya rapporter om hur Black lives matter-demonstranter förstör offentliga skulpturer som anses eka av rasism från historien. I söndags vältes en staty av slavhandlaren Edward Colston i Bristol, ett monument över Winston Churchill har vandaliserats i London, och Londons borgmästare Sadiq Khan har lovat att se över statyer, offentliga platser och gatunamn, eftersom ”de speglar en förgången tid”. 

På flera håll i USA har statyer av Christofer Columbus vandaliserats. På senare år har kritiken mot dem vuxit, eftersom Columbus ankomst till Amerika blivit en symbol för förtrycket av ursprungsbefolkningen. I tisdags slutade till exempel en Black lives matter-demonstration i Richmond, Virginia med att demonstranterna välte Columbus-statyn i en av stadens parker. 

En minuts enkel research berättar att Columbus-statyn i Richmond var kontroversiell redan när den restes 1927. Ett monument över en italiensk-amerikansk man var nämligen inte populärt i en tid av tilltagande rasistiska strömningar i samhället. Personer i Richmond som försökte stoppa det hela hade kopplingar till Ku Klux Klan. Det var Richmonds minoritet av invånare med italienskt ursprung som samlade ihop pengar till skulpturen, varefter den blev en viktig samlingspunkt och identitetsmarkör för dem. 

Demonstranter sparkar på en nedriven Christopher Columbus-staty i St. Paul, Minnesota.Foto: MINNEAPOLIS STAR TRIBUNE/TNS/ABACA / STELLA PICTURES/MINNEAPOLIS STAR TRIBUNE/TNS/A

Precis så komplex kan historien vara: Samma skulptur som mötte motstånd av rasister när den restes, har nu rivits eftersom den anses symbolisera rasism. Konstens uttryck och innebörd förändras över tid. 

Under brinnande Metoo höjdes röster om att museer borde plocka bort verk ur sina samlingar, eller att offentliga konstverk med vissa motiv borde tas ned. I sin avhandling ”Skulptur i folkhemmet” (2007) inventerar konstvetaren Jessica Sjöholm Skrubbe den offentliga skulptur som uppfördes i Sverige mellan 1940 och 1975. Hon menar till exempel att de många skulpturer av unga, nakna kvinnor som återfinns i parker och på torg över hela landet, och som var särskilt populära på 1950-talet, har en koppling till idén om folkhemmet och dess framväxt. Kvinnor gestaltades ofta som ”Våren” eller ”Ungdom”, symboler för fruktbarhet och den ljusnande framtid med hemmet som centrum. 

Därmed inte sagt att frågan är okomplicerad eller svartvit. Jag är själv ambivalent i många fall.

Man kan tycka att det är sexistiskt att det står nakna kvinnor på svenska gator och torg, men man kan också inse att de berättar något om sin tillkomsttid. För så är det: en skulptur i offentligheten är inte bara sitt motiv, personen eller händelsen den avbildar. Den är lika mycket en skulptur över tiden och kontexten den uppfördes i. Det kan vara en tid och kontext man har invändningar mot – i själva verket är det väl omöjligt att hitta en tid man inte har några invändningar mot? – men att ett offentligt konstverk ”speglar en förgången tid” är inte per definition något negativt. 

Därmed inte sagt att frågan är okomplicerad eller svartvit. Jag är själv ambivalent i många fall. Det är svårt att hitta en regel som alltid fungerar, och lätt att hitta exempel som är långt ifrån självklara. Men en god princip är åtminstone att inte överlåta svåra beslut åt en upprörd folkmassa eller enskilda högljudda röster. 

”Så där gör vi inte längre” är ett bra förhållningssätt till historiens mörka kapitel och sådant som i dag framstår som tveksamt, medan man lägger sin energi på att försöka förändra framtiden i stället. En offentlig skulptur till George Floyds minne vore till exempel en fin början.

 

Therese Bohman är konstredaktör på Expressens kultursida och författare. 

 

Här kommenterar Barack Obama protesterna i USA efter George Floyds död.