Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Therese Bohman

Äntligen rör vi oss bort från inkvisitionen

"Pingpong", Peter Johansson, 2020.Foto: Jan Stenberg

2010-talets estetiska diskussion dominerades av ideologisk rättrådighet.

Therese Bohman tyder tre tecken och anar en ljusare tid. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Tre är en trend, brukar man säga, och nu tror jag att det händer något: I onsdags (19/8) skrev Åsa Beckman en lång text i DN om att Lyda Sandgrens hyllade debutroman ”Samlade verk” inte alls är så bra som kritiken påstått. Strax innan ägnade (17/8) Andrev Walden en halvsida i samma tidning åt att konstatera att det planerade offentliga konstverket ”Pingpong” av Peter Johansson, som ska uppföras vid en idrottshall i Kungsängen, är fult. Och några dagar innan dess (16/8) menade ledarskribenten Lisa Magnusson att podden ”Flashback forever” kan vara startskottet för en ny typ av feminism.

Vad är den röda tråden här? Jo, ett slags yrvakenhet inför det opolitiska och icke-ideologiska.

Som Expressens Jens Liljestrand konstaterade på Twitter är debatten om Lydia Sandgrens roman kanske ett tecken på hur svårt det blivit att diskutera litteratur som inte har en tydlig förankring i verkligheten, som inte är autofiktion eller saknar ett tydligt ärende. Varför ska man läsa en helt påhittad bok? Vad vill den? Det är som att de senaste decennierna fått den rena fiktionen att framstå som något onödigt, kanske till och med tvivelaktigt.

https://twitter.com/jensliljestrand/status/1296056859019882497?s=20

Precis samma problematik gäller Johanssons konstverk, en gatuskyltsliknande blå leksaksgubbe som helt enkelt upprör genom sin utformning – inte för ett idéinnehåll som gör någon kränkt eller upprörd, som ofta är fallet i mer folkliga konstdebatter (minns till exempel Mattias Norströms slokande flaggstång på Sergels torg, eller debatter kring Anna Odell och Lars Vilks).

P1 Kultur ägnade ett avsnitt åt frågan, där den upprymde konstnären själv konstaterade att hans verk är ”så opolitiskt som det kan vara”. Avsnittet hette för övrigt ”Hur ska vi hantera ful konst?”.

2020 får man passa på att välja glädjen när man kan.

Och i sin krönika om ”Flashback forever” gladdes Lisa Magnusson över precis det jag gläds över med podden, nämligen att den är pragmatisk, obrydd och frispråkig. Att tolka den som ett tecken på en ny feminism ser jag mest som ett slags kvardröjande reflex från förgångna tider, som visar hur ovant det fortfarande känns att liksom bara uppskatta saker för vad de är. ”Flashback forever” är en rolig podd av kvinnor, och tycks inte ha något som helst feministiskt uppsåt. Den handlar befriande nog om helt andra saker. (Och egentligen tror jag att det var precis det Magnusson ville säga.)

Det kanske är förhastat, men 2020 får man passa på att välja glädjen när man kan, och även om samtliga dessa tre exempel är spretiga och lite valhänta så tror jag att de är tecken på något underbart: Att vi äntligen börjat röra oss bort från 2010-talets inkvisitoriska ideologiska rättrådighet, och kan tala om litteratur, konst och humor i termer av estetik, originalitet och kvalitet igen.

 

Therese Bohman är författare, kritiker och konstredaktör på Expressen Kultur.