Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kallifatides skriver om kriget mot människan

HEMBESÖK. I sin nya bok återvänder Theodor Kallifatides till Grekland. Foto: Caroline Andersson
"Ännu ett liv".

Ulf Olsson ser Theodor Kallifatides besegra formuleringskrampen i "Ännu ett liv".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Hur kan man skriva skönlitteratur då ett ”krig mot människorna” pågår? Och om nu skrivkramp är författarens adekvata svar på en värld i sönderfall, varför intressera sig för det?

Men när man läser Theodor Kallifatides "Ännu ett liv" så förbinds det privata och det politiska, det väldigt lilla med det stora. Och som Kallifatides, trots skrivkrampen, formulerar sig i en ledigt prestigelös stil, med en alldeles lagom dos av koketteri, så är boken uppfordrande, den kräver ett svar i sin enkelhet och självupptagenhet.

Det som drabbar Kallifatides är inte bara att senkapitalismen innebär detta krig mot människorna: det pågår ständigt.

Dubblera sitt liv

Det drabbande är hur kriget gör oss alla till medskyldiga: ”Jag fördömde dem som höll på att drunkna för att de inte hade lärt sig simma, i stället för att fördöma dem som stod och tittade på utan att röra ett finger. Jag var en av dem.”

Är det inte en daglig erfarenhet: hur världen klyver oss och gör oss till något vi inte vill vara?

Att skriva är också att dubblera sitt liv, och denna tvetydighet är ett genomgående tema i Kallifatides bok. Det handlar nog inte bara om att den åldrande författaren erfar världen som främmande utan om hur världen faktiskt förändrar oss, från medborgare till individer, som Kallifatides skriver. Så handlar "Ännu ett liv" om längtan att ”bli det jag ville vara: Människa bland människor".

Tills vägen tar slut

Det kunde vara en enkel hemkomst – men hemmet är sig aldrig likt. Kallifatides möter ett annat Grekland än det han lämnade, han kommer inte hem till sig själv: ”Det var inte jag som stod på denna terrass utan vad som blivit kvar av mig.”

Då kan han också formulera den fråga som boken vrider sig runt: ”Vem eller vad skulle återföra mig till mig själv?”

Det bästa svaret på den frågan formuleras egentligen av en ”äldre dam” som visar de vilsekomna rätt väg: ”Fortsätt tills vägen tar slut och sedan rakt fram.”

 

PROSA

THEODOR KALLIFATIDES

Ännu ett liv. Livets sötma och tyngd

Albert Bonniers, 140 s.

Ulf Olsson

kulturen@expressen.se

 

Ulf Olsson är kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!