Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

The elephant man:
Norrlandsoperan

Mats Persson och Karl Rombo. Foto: Malin Arnesson

Gunilla Brodrej ser en bra story trasslas till på Norrlandsoperan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Opera

THE ELEPHANT MAN - THE TERRIBLE TALE OF THE ELEPHANT MAN AND JACK THE RIPPER | Av Carl Unander-Scharin (musik) och Michael Williams (libretto) | Regi Keith Turnbull | Norrlandsoperan, Umeå

I David Lynchs film förklarar Elefantmannen John Merrick för doktor Treves att hans liv fått en mening på grund av honom.

Doktor Treves säger att det också är precis tvärtom.

Det är en typisk Anthony Hopkins-scen. Stelheten, det formella, löses upp i en känsla, en insikt.

Vi blir till genom varandra.

Den scenen finns också med i Carl Unander Scharins nya opera The Elephant man på Norrlandsoperan i Umeå. Men här hamnar Merricks längtan efter en kvinna mer i fokus.

Programmet säger librettisten att kvinnorna i föreställningen skildras med respekt.

Vilken ironi att detta måste poängteras. Och stämmer det? Det finns ingen Mrs Kendal i den här operan, skådespelerskan som i filmen (spelad av Anne Bancroft) blir den första utomstående person som på eget bevåg uppsöker och inleder en vänskap med John Merrick i hans rum på London hospital.

Librettisten Michael Williams uppfinner i stället en prostituerad rollfigur, Ginger (Susanna Levonen) som får i uppdrag av sin hallick Joseph Silver/Jack the Ripper (Karl Rombo) för att besöka honom. Med ögonbindel på, vilket Elefantmannen (Håkan Starkenberg) kräver. Hon får alltså den otacksamma operastereotypen på sin lott som uppskrämd hora/madonna. Puccini-patetik på gränsen till nervsammanbrott.

Ändå. Norrlandsoperan genomför en mycket spännande och förtätad uppsättning och det är inte minst videodesignens förtjänst (Lene Juhl och Mark Viktov). Föränderliga bilder från de skumma gatorna i Londons Whitechapel övergår musikaliskt i psykedeliska drömsekvenser.

Flera fina rollprestationer tar kommando över scenen. Karl Rombos infernaliske Jack the Ripper, Mats Perssons allsmäktige Tom Barker och Peter Kajlingers sympatiska Doktor Treves. Alla de är bärare av musiken och inte invaderade av den, som i sämre fall. Deras svart komiska terzett blir kvällens clou.

 

Vad värre är: uppsättningen kan inte riktigt hantera sitt freak. Ju mer man lär känna filmens Elefantman, desto mindre tänker man på hans missbildning. Här är masken till en början svår att upptäcka, John ser nästan "normal" ut. I stället har han en röstförvrängare (Throat III) påkopplad som för tankarna till ödlorna i V och därmed har Carl Unander-Scharin snöat in på den vokala komplikationen i att Elefantmannen hade talsvårigheter. Poängen är ju vad som finns inom honom. En vacker röst i en defekt kropp trodde jag var hela den här operans raison d'être.

Det är synd på så rara ärtor. Han skulle ha fått den finaste lyriken i stället för den senaste tekniken. För Unander-Scharin kan komponera så intressant och omväxlande för röst.

Och fulsnyggt med. Som de högresta siamesiska tvillingarnas halvtonsdissonanser som skaver skönt mot orkestertrumpeterna, eller Jack Uppskärarens diaboliska a capella-aria som han ömsom sjunger ömsom visslar.

Elefantmannens dödsscen är obegriplig för alla som inte sett filmen och därmed frågar sig varför han dör när han lägger sig ner för att sova. Den Britten-influerade orkestersatsen vittnar om att man borde gråta här. Men vi väntar på en snygg scenväxling i stället. Och det är denna föreställnings problem.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!