Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

“The crown” är lika sann som någon dokumentär

Olivia Colman gestaltade drottning Elizabeth i tredje säsongen av "The Crown”.
Foto: SOPHIE MUTEVELIAN / AP TT NYHETSBYRÅN
TV4:s ”Drottningarna”.
Foto: Karolina Henke/TV4/C More
Saga Cavallin, skribent.
Foto: Privat

TV4:s ”Drottningarna” och ”The crown” har väckt liknande debatter om hur man skildrar historien.
Saga Cavallin ser hur alla glömmer bort att sanningen i konsten är subjektiv, inte empirisk.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TV-DEBATT. Just nu går två tv-serier om kvinnliga monarker: TV4:s utskällda ”Drottningarna” och den av kritiker nästan enhälligt hyllade BBC/Netflix-produktionen ”The Crown”. Serierna har väckt debatt för sina olika men något kluriga sanningsanspråk. I Sverige anklagas ”Drottningarna” av bland andra Dick Harrison för att i sin infotainmentambition begå allt från detaljfel till ärekränkning. 

I brittiska ”The Guardian” skriver Simon Jenkins: ”The Crowns fejkade historia är lika förödande som fake news”. Jenkins och Harrissons anklagelser har, trots att föremålen för dem är väsensskilda, mycket gemensamt. 

De senaste åren har tv-marknaden övermättats av ”biopics”. Men ”The Crown” kan, trots ofta närmast imitationsartade rolltolkningar, inte genremässigt räknas in i denna tröttsamma radda. Serien uppbådar nämligen engagemang för både de levande och döda människor som gestaltas och de fiktionaliserade karaktärsversionerna – en biopic brukar nöja sig med ett av alternativen.

Dick Harrison har kritiserat ”Drottningar”.
Foto: IDHA LINDHAG / ORDFRONT

Antingen förlitar skaparna och säljteamet sig på att de skildrade personerna redan sedan tidigare omgärdas av stort publikt intresse, och låter skådespelarna snarast karikera förlagorna medelst billiga peruker. Eller så blir spännande verkliga händelser stommen att bygga en självbärande story runt, genom kvalitetsskådisar och påkostad kostym. Huruvida verket är based on a true story eller inte är utöver att vara en eggande tagline irrelevant för publiken.

”The Crown” lyckas med båda konststycken. Faktiska omständigheter – tal, intervjuer, avslöjanden och dokument – är de poster som fiktionen orienterar sig mellan. Resultatet blir, som många redan påpekat, en nykläckt eller fördjupad nyfikenhet för det brittiska kungahuset, men också England och Europas moderna historia. Binge-tittandet omgärdas av idoga googlingar: Dansade drottning Elizabeth med Ghanas president? Var kung Edward nazistsympatisör? Sprängde IRA Lord Mountbatten i luften? Och så vidare.

Samtidigt är tittaren helt lojal med karaktärerna och införstådd i serieuniversumets dramaturgiska logik. Seriens huvudtes är en lika smärtsam realitet för dessa karaktärer som de autentiska personer de porträtterar: svårigheten att kombinera ett förmodernt system – monarki – med det moderna samhällets idéer om vad det innebär att vara en fullständig människa och leva ett gott liv. Alltså, fritt identitetsskapande och lyckosökande. Två ideal som under seriens och historiens gång visar sig bli alltmer oförenliga, för monarkerna såväl som deras undersåtar. ”The Crown” ställer enorma frågor om då och nu – tradition mot modernitet, plikt mot lust och människan mot systemet – och behandlar dem på det nyanserade sätt de förtjänar.

'The Crown' visar hur det med tillräcklig hantverksmässig skicklighet går att förena verklighet och fiktion.

Det är självklart inte rättvist att jämföra en medelbudgetproduktion på TV4 med en av de dyraste tv-serier som gjorts, uppbackad av två av världens största produktionsbolag. Ändå är diskussionerna om ”Drottningarna” och nu ”The Crown” på brittiska opinionssidor snarlika. De handlar om hopblandning av begreppen och missförstånd kring vilka krav som är möjliga att ställa på något som utger sig för att vara faktamässigt korrekt (den förra) gentemot en konstnärlig produkt löst baserad på verkligheten (den senare).

Att välja vinkel och klippa ihop disparata skeenden i en narrativ struktur kan aldrig sägas utgöra objektiv sanning. Det gäller för alla dokumentärer och dramatiseringar, oavsett kvalitet på perukerna. Samma sak kan sägas om historieskrivning som sådan. Ordnandet av historiska händelser i logiska, sammanhängande berättelser innebär alltid val där andra möjliga detaljer och perspektiv åsidosätts. Det är egentligen självklarheter, men de två ovan nämnda debatterna tillsammans med den pågående svenska litteraturdebatten visar på behovet att konstatera grundpremisserna. Sanning är vad som bär konst och är, förutom när det kommer till ren empiri, helt subjektivt.

”The Crown” visar hur det med tillräcklig hantverksmässig skicklighet går att förena verklighet och fiktion, låta dessa skenbara polariteter stärka varandra, och att konst kan vara mer bildande än någon ”dramadokumentär” någonsin kan hoppas på. 


Av Saga Cavallin
Saga Cavallin är skribent och redaktionsmedlem i litteraturtidskriften Ordkonst.

Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=76834&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.