Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Temperamentslöst

Lars O Ericsson.

Nils Forsberg saknar glimten i ögat hos Lars O Ericsson.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

LARS O ERICSSON

"Tanke och temperament. Texter 1984 - 2012"

Orosdi-Back, 690 s.

För tolv år sedan recenserade jag på den här sidan Lars O Ericssons "I den frusna passionens heta skugga", en samling texter och essäer som han skrivit om konst och konstnärer från slutet av 80-talet till då. Jag avslutade med något om att gamla debattartiklar utan motståndarnas texter blir väldigt vaga och att den stora boken om det postmoderna genombrottet i Sverige fortfarande väntar på att skrivas, men att Ericsson dessvärre snarare funderar på att ge ut sina samlade DN-recensioner.

Nu är den boken här. Det vill säga den med recensionerna.

Runt 200 stycken, kanske en fjärdedel av vad han skrev totalt fram till han fick sparken från Dagens Nyheter 2004, efter 17 år som tidningens kanske mest profilerade konstkritiker. Det räcker ändå till 690 sidor.

 

I övrigt: noll bilder (om man bortser från upphovsmannen själv på framsidan), anmärkningsvärt för en bok med texter om konst. Inget namnregister - det är hopplöst att leta efter en viss konstnär. Publiceringsdatum finns i en lista längst bak. På alla sätt signaleras här att detta är texter som står för sig själva, höjda över utställningarna de en gång skrevs om, bortom dagspressens profana nyhetskontext och bortom all tidsbunden kontext överhuvudtaget.

Som om de hör till evigheten.

Vilket är fel.

För att dagskritik ska fungera utan sitt sammanhang och så långt senare krävs en avsevärd stilistisk finess (för det är alltid stilen som avgör om något lever vidare, inte innehållet). Efter att ha läst ett hundratal monotona sidor testar jag att läsa bakifrån i stället, det känns lite postmodernt och antihierarkiskt - och det är ingen skillnad. Samma lite preciösa tonfall, samma "ty" här och där, slumpvisa citattecken och prat om hur ickehierarkiskt allt är och hur upphöjd modernismen var.

 

En jämförelse med Ulf Lindes "Efter hand" från 1985 borde vara given men blir helt omöjlig. Lars O Ericsson var betydande som populär introduktör av postmodern konst med tillhörande teori, de gånger jag hörde honom föreläsa var han rätt slagfärdig (temperamentet fick då större utrymme än tanken), men hans texter är döda i dag.

"Tanke och temperament" blir därför en sorts Deleuze för dummies, utan glimt i ögat men presenterad som ett dokument för evigheten. Som ett monument. Vilket onekligen är ironiskt eftersom kritiken av den sortens upphöjda konst är ett av texternas grundteman.