Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Teaterknarkaren

Jonas Hassen Khemiri i scenografin till sin Dramatenpjäs om siffrors och pengars monstruösa natur. Foto: Ellinor Collin

Jonas Hassen Khemiri får Expressens teaterpris En bit av Georgs hatt 2014.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Juryns motivering

Han påminner om varför komik, satir och ironi är det vassaste vapnet mot både jordiska makter och tankemässiga föreställningar. Om hur fördomar kan punkteras med finstilt lätthet och bli till storartad teater, fräck nog att vara allvarsam och nöjsam på samma gång.

Jonas Hassen Khemiri är ungefär lika med ett geni.

I juryn ingår Gunilla Brodrej, Anna Hellgren, Anna Håkansson, Nils Schwartz och Margareta Sörenson.

 

De fem senaste årens pristagare:

2009: Jonas Karlsson

2010: Christina Ouzounidis

2011: Alexander Mørk-Eidem

2012: Turteatern

2013: Lars Rudolfsson

Genombrottet kom med debutromanen "Ett öga rött" 2003. Att dramatiken kom att ta över, åtminstone fram till romanen "Allt jag inte minns", som kommer i höst - hur kom det sig? I ett samtal med Jonas Hassen Khemiri lägger man först märke till den medvetna, planerande, hårt arbetande författaren. Men efter ett tag ser jag skuggan bakom, en person som litar till sin intuition, sin lust och sin hörsel. "Jag gick dit där det var roligast".

Och teatern var rolig. Skrivit prosa har Khemiri "alltid" gjort, men teatern upptäckte han som student på Handelshögskolan åren kring sekelskiftet. Där kunde man få gratisbiljetter till genrep på olika teatrar i Stockholm.

- Jag såg allt! Det var som heroinisten efter den första silen ... Genrep är föreställningar som inte är riktigt färdiga, skådespelare som avbryter, scener som tas om. Jag tycker mycket om att publiken känner sig delaktiga i hopsättandet, att teatern är ett möte mellan alla som finns i rummet samtidigt.

- Teatern kändes så modern. Man var tvungen att dela ett fysiskt rum. Totalt omöjligt att ladda ner och se i efterhand. Jag gick från föreläsningar med grafer och procentsatser till teatern där ett uppspänt lakan var ett hav. Jag såg urskiljningslöst allt, Robert Wilsons "Ett drömspel", Teater Plaza under Thorsten Flincks tid där, Teater Galeasen... en serbisk pjäs, "Familjehistorier". Plötsligt en skådespelare som faller baklänges och ropar: "Arrestera vinden!"

- Så har jag ofta tänkt sen: arrestera vinden! När jag skriver försöker jag hitta en form som gör publiken delaktig. Där det blir upp till publiken att ta ställning, säga ifrån och bestämma om vinden ska arresteras eller släppas fri.

Nog har han hämtat inspiration från den mäktiga ström som går genom svensk teater från Strindberg över O'Neill till Norén. Men läsupplevelserna genom böcker är de största. Med Carl Jonas Love Almqvist, Per Olov Enquist. Andra konstupplevelser som dans eller bildkonst kan vara "härliga rum", men språket är livbojen: "jag är språknörd."

- Hörseln är mitt bästa hjälpmedel. Jag sätter inte bilder på det jag skriver, jag är inte visuellt begåvad. Däremot försöker jag lyssna till vart texten vill ta mig. Jag är en värdelös karaoke-sångare och skriver som sämst när jag försöker härma en form som inte lyssnar på texten.

Det var Stockholms stadsteaters förre konstnärlige ledare Benny Fredriksson som bjöd in Jonas Hassen Khemiri först och bad honom skriva för scenen. Det fanns "spår av teater " i det han skrev tidigt, men det långa samarbetet med regissören Farnaz Arbabi, som också regisserat den senaste uppsättningen "Ungefär lika med", har varit djupt betydelsefullt.

- Farnaz är en vän, en syster och regissör. Hon är en mycket bra läsare. Jag är jättejobbig, hör av mig om att flytta ett kommatecken, men hon har en grundläggande förståelse för vad jag vill. Hon kan föreslå ändringar eller kortningar. Det fungerar, och så kan hon balansera allvaret mot humor, en särskild humor som skevar.


De fragmentariskt berättade historierna i pjäsen och kasten mellan allvar och komik har likheter med "Jag ringer mina bröder" när det gäller komposition. Den har lämnat några i bryderi, medan andra sett något nytt uppstå.

- Det hade varit alldeles för lätt att skriva en pjäs om kapitalismens konsekvenser, jag försökte fånga guldets lockelse också. Dramaten bad mig att skriva något utifrån Mary Shelleys "Frankenstein", som handlar om att människan skapar ett monster och förlorar makten över det. Människan är medskyldig till sitt monster; jag började läsa dystopiska ekonomer, och tänkte att siffrorna, pengarna, är monster. Runt mig fanns flera relationer där pengar spelade en roll, vänskaper som tog slut när ekonomin sipprade in. Jag har förstås fördomar om Dramatens publik, men det vore oärligt att skriva om ekonomi i just det rummet och inte inse de olika förutsättningarna i samhället.

- Uppsättningen blev snabbt utsåld. Det är väldigt roligt att folk är nyfikna på mina ord. Jag tänker på framgång som en krockkudde. Förhoppningsvis leder den till att jag trycker på gasen och vågar ta ut svängarna ännu mer nästa gång.


Den största svängen i folkminnet var nog Jonas Hassen Khemiris, "Bästa Beatrice", det öppna brevet till förra justitieministern Beatrice Ask, en kritik av polisens Reva-projekt, med id-kontroll av personer med "utländskt utseende." Som lades ned.

- Jag tror att texten blev så spridd för att många kände igen sig i mina erfarenheter. Och om en stor del av befolkningen börjar se poliser och politiker som symboler för diskriminering så har vi som nation ett demokratiskt problem. Det finns en medial dramaturgi där man vill se mig som en representant för något. Det är jag inte.

- Det är bekvämast att intala sig att alla hot kommer utifrån, men det måste vara möjligt att tänka två tankar samtidigt. Som att man inte skulle kunna diskutera islamofobi och antisemitism parallellt. Hela mitt skrivande handlar om att se vad som händer när man har flera sanningar i huvudet och de krockar med varandra.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!