Slagen, skriken, rappen, repressionen, rättslösheten. Mammas röst i telefonen. Det är ohyggligt och något vi alla, mer eller mindre, känner till om Iran och den stenhårda kontrollen av varje form av ifrågasättande.
Avdelning 209 på Evin-fängelset är beryktat för sin behandling av politiska fångar, och Chagarsoo berättar historien från 1997 om studenten som hamnat på tidningen Economists omslag med en blodig T-shirt höjd över sitt huvud. I triumf? I protest? Samarbetade han med utländska krafter? Nio års fängelse.
Vi vet, men kan ofta inte avläsa nyanserna. Yaghub Keshavaraz Sarkar som står för manus, regi och själv spelar den enda rollen lyckas till och med att få in en liten glimt av trotsig humor genom fängelsecellens slutna dörrar.
Det är svart, klart, hårt. Väl avvägd teater där det myckna våldet i tortyren gestaltas enkelt och återhållet. Teatern inne i Iran är mångfacetterad och skicklig, jag har sett på plats hur allt handlar om förtrycket, men på ett sätt som passerar censuren. Här kan det sägas rätt ut som är förbjudet att ens antydas på scener i Iran.
Applådtacket påminner om verkligheten. Kashavarz Sarkar tackar alla dem som medverkat i uppsättningen men som inte kan stå med sina namn i programmet. Just så. Det är livsfarligt att ens nudda vid det oppositionella.
Och sist: varför lanseras gästspelen på Kilen med sådan diskretion? Iranierna i Sverige är en stor grupp och en samtida publik som vill följa med i världsteatern kan vara fler än man tror. Teatern i Mellanöstern navigerar sig, trots allt, genom förbuden och överlever.
Sett i det perspektivet är det också förfärande att ett syriskt gästspel har ställts in på Scenkonstbiennalen som började i går i Malmö. Teatern fick inte inresevisum.
Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.