Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tat tvam asi:
Teater Giljotin

Ljusterapi. Kia Berglund söker sanningen. Foto: Youlian Tabakov

Nils Schwartz ser en hinduisk seans på Teater Giljotin.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Teater

TAT TVAM ASI | Av och med Kia Berglund och Torbjörn Flatnes | Teater Giljotin, Stockholm | Speltid cirka 1.30 t.

Teater Giljotin har öppnat ett tillfälligt ashram i sin källarlokal på Torsgatan i Stockholm. Här kan man under halvannan timme ta del av en dialog mellan teaterchefen Kia Berglund och gitarristen Torbjörn Flatnes. De kallar sitt samtal Tat tvam asi som betyder "Det är du" på sanskrit. Källan till den visdom de söker finns i hinduismen och det mytologiska eposet Mahabharata.

De sitter mitt emot varandra på fem meters avstånd med ett antal hängande lyktor mellan sig - Berglund i lotusställning, Flatnes i en fåtölj, stillsamt fingrande på sin gitarr. Båda frambringar samtalet igenom en vibrerande underton genom att dra trumpinnar längs kanten på stora glasskålar. Publiken sitter runtom "scenen", antingen på golvet eller på bänkar och i länstolar, med mjuka kuddar för avlastning av stumnande kroppsdelar.

Den halvt mumlande dialogen är på ett par undantag när förinspelad, vilket säkert är klokt med tanke på att ingen av de samtalande är skådespelare.

De söker efter svaret på livsgåtorna, ett botemedel mot vantrivseln i kulturen, något slags öppning i molnrevorna som kan leda dem bort från egot, begäret och jagandet efter materiella fördelar, och i detta sökande på varsitt håll har de av en slump funnit varandra – och kanske också vägen, sanningen och livet, om än med Krishna som vägledare snarare än Kristus.

 

Det går inte att recensera den här seansen som en vanlig teaterföreställning. Hur man bedömer den är helt avhängigt vilken våglängd man för tillfället är inställd på. Några upplever säkert det eftersinnande samtalet som hypnotiskt – med risk för att behöva väckas när det elektriska ljuset tänds – medan andra finner tilltaget påfrestande pretentiöst.

Jag sätter mig för säkerhets skull mellan stolarna och halvsover på mjuka kuddar.