Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tårar för alla oss som haft en fattig mormor

Kalle Hedström Gustafsson.Foto: KAJSA GÖRANSSON / NORSTEDTS
Bokomslag
Daniel Sjölin.Foto: OLLE SPORRONG

När en mormor går in i sin egen glömska och dör kan ett helt språk födas.

Daniel Sjölin blir berörd och uppfordrande av Kalle Hedström Gustafssons debut.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | LYRIK. Sjabbla inte bort det här nu, unge debutant. Minnet av en mormor är en kraftkälla. Hon är ofta en gränsvarelse mellan fattigsverige och modernitet, mellan bronset vi vek till plogar att härska över jorden med, och de blippade purépåsarna i hospicets skafferi. Inte sällan bär vi både hennes språk och död i de barndomsfragment vi knyter händerna om när vi stiger ut i världen. Hennes stumhet vårt rop, hennes kropp vår kommunikation. Bara genom att ha råkat finnas där omkring oss och förtvina inför våra ögon, blir hon en hägring som kan leda in i poesin och ut i en debut. Så sjabbla inte bort henne.

Tänker jag protektionistiskt innan jag öppnar Kalle Hedström Gustafssons ”Mormorordning, hägringsöar”. Men direkt försvinner den patroniserande oron över att mormorkraften skulle hanteras konstnärligt ytligt; tvärtom utvecklas just allt detta ovan med urskicklig estetisk kraft: Oxelösund, våningssäng och aborrfjäll. Fackelrosor och kråkvicker, grynnor, industriglödar och containerfartyg – raderna rycker i sidled som kransalger och blåstång i en ström. Där glimtade hon igen. 

Vi är någon

Än mer myllrar naturen i de kvadratiska prosalyriska dikter som därpå följer, likt arkeologiska rutnät, där biologins kretslopp och enorma tidsrymder blandar fram kortvariga membranskapelser som håller upp sitt liv ett par ögonblick.

Inte förrän i tredje avdelningen träder samhället fram, i fukten vid kyrkans stenväggar, den fukt som en mormor ska bli på sin begravning. Den fukt som kommer att nära hennes syster Linnea, ”lilla blomman” som dog i sin ungdom, och som ingen längre kommer att minnas. Jaget vill då lägga en diktsamling på kistan.

 

jag vill att någon ska se när jag ger henne boken

 

Nej det är inte tårar jag bara...  fick nåt i ögat. I Hedström Gustafssons dikt ryms en komplexitet som hos en uppenbar talang kan räcka långt in i ett författarskap. Man kan säga att det här är väldigt stilsäker dikt. Jag säger hellre: Välkommen till poesiläsarna. Vi är någon. Sjabbla inte bort det här nu. 

 

LYRIK

KALLE HEDSTRÖM GUSTAFSSON

Mormorordning, hägringsöar

Norstedts, 94 s.

 

  Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.