Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Tänk om Hildebrands offer fått stå i fokus?

Sören Karlsson och Deanne Rauscher.
Foto: Fotograf Bengt Alm / Bokfabriken
Lisa Bjurwald.
Foto: Niklas Nyman

I boken ”G – som i gärningsman” avslöjas regissören Staffan Hildebrand med att ha utnyttjat unga tonårskillar.

Lisa Bjurwald önskar att fokus hade fått stanna vid de nu vuxna männens vittnesmål. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Sören ”Sulo” Karlsson är författare, låtkompositör och sångare i band som Diamond Dogs. Researchern Deanne Rauscher har böcker som ”Den motvillige monarken” och ”Bordellhärvan” (om Geijeraffären) i bagaget. Tillsammans har de skrivit ”G som i gärningsman” där Staffan Hildebrand, regissör till bland annat ”G – som i gemenskap”, ”Ingen kan älska som vi” och andra kultfilmer avslöjas med att ha utnyttjat unga tonårskillar. Hildebrand erkänner huvuddragen i anklagelserna.

Foto: Bokfabriken

En av bokens stora förtjänster är att den lyfter det underbevakade ämnet pojkar som offer för sexualbrott. Bara på ett par dagar har det skrivits spaltmeter om Hildebrand. Men det tar inte många sidor innan man känner sig utsatt för falsk marknadsföring. Sören Karlsson vill nämligen teckna en bild av 1980-talets svenska ungdomskultur, främst musikscenen, som någon slags fond för övergreppen. Det fungerar inte jättebra. I stället önskar man att fokus kunde få ligga på de nu vuxna männens vittnesmål. Att deras erfarenheter fick stå i centrum, gärna stärkta av analyser från experter inom exempelvis psykologi.

Stora delar av boken är självbiografiska, vilket fungerar ännu sämre. Efterordet visar tydligt att Karlsson ser boken som sin betraktelse över 1980-talet och inte som en granskning av filmregissörens förehavanden. Bryggorna mellan de tyvärr ointressanta upplevelserna i jag-form och bokens, eller åtminstone marknadsföringens officiella huvudperson Staffan Hildebrand är klumpiga, ibland icke-existerande.

Resultatet blir spretigt, pladdrigt och märkligt egofixerat. Är det Sören Karlssons flashbacks eller männens berättelser som är viktigast? Varför måste sidorna peppras med så många olika personer och citat (en redaktör borde krävt att hälften gjordes om till löpande text) att offer som Mikael, som försökt ta livet av sig efter Staffan Hildebrands utnyttjanden, fullständigt drunknar?

Staffan Hildebrand.
Foto: OLA RINDAL / TT NYHETSBYRÅN

Själv rättfärdigar Hildebrand sina handlingar med det uråldriga ”grekiska försvaret”, det vill säga en vuxen man som vampyrlikt får suga i sig ungdomens skönhet och joie de vivre i utbyte mot (ett gärna mångårigt) överräckande av bildningens nycklar. Samma försvar har ekat i Frankrike detta år, där en senkommen metoo-rörelse blottat förövare i Paris högsta politiska och akademiska kretsar.

Någonstans skymtar man den evige pojken Staffan Hildebrand, skriver författarna. Det är ett spår de gärna hade fått vidareutveckla. Män fixerade vid pubertala pojkar och flickor anses ibland ha stannat i samma utvecklingsfas. Hos förbrytaren blir det till ett undermedvetet försvar: Hur kan jag vara en snuskgubbe? Jag är ju en av dem!

De drabbade kvarstår som anonyma ”nobodies”

Så poetiskt som gärningsmännen beskriver sina erövringar upplevs det sällan av offren. ”Staffan var alltid kåt,” säger en intervjuperson. ”Inte kär, förälskad eller känslosam. Bara ren, rå kåthet”. Här får författarna korn på kärnan i berättelsen (som de dock tappar direkt): ondskans banalitet. För gärningsmännen handlar det om snabb tillfredsställelse – för offren, om livslånga trauman.

Förövare måste exponeras, men det finns en grymhet i att huvudpersonernas offer nästan alltid tilldelas bi-, för att inte säga statistroller. Mediedramaturgin kräver skurkar av kalibern Staffan Hildebrand och Jean-Claude Arnault, internationellt en Harvey Weinstein, Michael Jackson, Jeffrey Epstein. De drabbade kvarstår som anonyma ”nobodies”; tjejer på rymmen från LVU-hem, unga med skådisdrömmar, sköra pojkar i Stockholmsnatten.

För de mest utsatta förändrades ingenting av metoo, berättade personerna bakom uppropet #utanskyddsnät i början av året. Vissa kan våldtas hur många gånger som helst utan att samhället bryr sig. Det klassperspektivet är viktigt i diskussionen om hur vi motarbetar övergrepp. Vuxenvärlden behöver också en större vaksamhet inför att beskyddare – poliser, socialarbetare, kändisar och lokala profiler, sjyssta ”extrapappor” – ibland kan vara förövare. Man påminns om polischefen och serievåldtäktsmannen Göran Lindberg och hans insamlade material om ”kvinnor i trångmål” [att utnyttja]. Också Staffan Hildebrands rovdjursblick tycks ha sökt sig till offer med lite att förlora.


SAKPROSA

SÖREN KARLSSON OCH DEANNE RAUSCHER

G som i gärningsman 

Bokfabriken, 249 s.


Lisa Bjurwald är journalist och författare. Hennes senaste böcker är ”Gärningsmannen är polis” (Bazar, 2021) och ”BB-krisen” (Volante, 2019).



”Risken att dö hade varit större i ett annat land”

KULTURKRIGET. Är det rimligt att än en gång anpassa det vardagliga samhällslivet efter covid-19? Skulle inte vaccinen rädda oss? Det diskuterar journalisterna och författarna Johan Anderberg och Lisa Bjurwald i nya avsnittet av ”Kulturkriget”.