Tänk om cykelbuden hade tid att skriva

Anders Teglund tog jobb som cykelbud under pandemin.
Foto: Mikael Göthage / Teg Publishing
I boken ”Cykelbudet” skriver han om erfarenheten.
Foto: Johan Nilsson/TT / TT NYHETSBYRÅN
Martina Montelius.
Foto: Niklas Hellgren

”Cykelbudet” är förläggaren och kompositören Anders Teglunds berättelse om hur han börjar jobba som matleverantör under pandemin.

Martina Montelius slås av att han beskriver sitt kulturarbete i samma krassa tonfall som när han berättar om Foodora.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag har själv gjort det, flera gånger: beställt mat från Foodora. Människorna som kommer med maten i sina knallrosa ryggsäckar är ofta påfallande trevliga, som man blir när man är i underläge. Anders Teglund, förläggare, pianist och kompositör, skildrar i boken ”Cykelbudet” hur pandemiåret tvingar honom in i matleverantörens verklighet, och jag identifierar mig förstås, på ett pinsamt sätt. Tänker mig att jag också skulle kunna vara cykelbud, fast jag inte ens behövde det under pandemin, min jävel. 

Foto: Teg Publishing

”Först kommer käket, sedan moralen”, skrev Brecht – men han syftade nog inte på litteraturkritikerns tandoori som hon tar emot iförd pyjamasbyxor innan hon återgår till sitt högbrynta värv. Jag minns mina kväljningar inför exempelvis Lars Noréns mastodontpjäs ”Personkrets 3:1” på Dramaten 1998. Berättelserna om hur skådespelarna fått sitta på ett fik invid plattan och studera narkomaner för att bli autentiska i sina roller. Jag tyckte att det var parasitärt, och gör mig beredd på att Teglunds bok skulle kunna vara något liknande. En privilegierad intellektuells slummande med konst som resultat. Men icke. 

Anders Teglund tränger djupt in i rollen som cykelbud, börjar engagera sig fackligt och försöker hitta nyanser i sin hopplösa arbetssituation. Han börjar intervjua kolleger i kulturvärlden om deras prekära ekonomi, samtidigt som han lever mitt i matleverantörernas ojämförligt stora utsatthet. I samband med skrivandet av boken får han sparken – och Foodora hävdar givetvis att det inte har något alls med hans fackliga engagemang eller avslöjande projekt att göra. Innan Teglund går in på detaljer om leveransgiget beskriver han sitt och sin flickväns arbete med en experimentell föreställning, där han spelar piano samtidigt som hon tecknar i realtid på en skärm. 

Han har ett liv att återvända till. Många av kollegerna kommer inte ens att få stanna i Sverige.

Det slår mig att han har samma praktiska, krassa tonfall när han beskriver det arbetet som när han berättar om Foodora. För honom är kulturarbetet inte ”finare”. Att leverera mat till (ibland besvärliga) kunder kräver sensibilitet, improvisationsförmåga, uthållighet. Precis som att skapa en scenföreställning eller en bok. 

Teglunds problem är inte att han måste nedlåta sig till att leverera mat, utan att han och hans kolleger har en orimlig arbetssituation, framdriven av ett samhälle där gränserna för hur hårt man får utnyttja ekonomisk desperation tänjs mer för varje år. Inte heller låtsas Teglund att han och de andra cykelbuden är jämbördiga. Han har ett liv att återvända till. Många av kollegerna kommer inte ens att få stanna i Sverige. 

Helt utan att glorifiera sig själv, eller lägga in övertydliga värderingar, kontrasterar han cykelbudets verklighet mot den tillfälligt arbetslöse kulturarbetarens, hittar förstås helvetesgapet däremellan, men också vissa likheter. Det sistnämnda är modigt att skildra. Vi är inte kulturarbetare främst för att vi är så vansinnigt begåvade. Mer än något annat är vi det för att vi har tur. När jag läst ”Cykelbudet” till slut får jag lust att byta plats på oss allihop. Se vilka böcker Teglunds arbetskamrater skulle skriva om de hade tid. 


SAKPROSA

ANDERS TEGLUND

Cykelbudet

Teg Publishing, 375 s.


Martina Montelius är författare och medarbetare på Expressens kultursida.



”Kulturcheferna förstår inte ens språket i rappen”

KULTURKRIGET. Blottar mordet på Einár kulturjournalistikens misslyckande? Det diskuterar SVT:s Tali da Silva och Aftonbladets kulturskribent Kristofer Andersson i nya avsnittet av ”Kulturkriget” – Expressens debattprogram om kultur.