Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Tänd facklan till minne av Umberto Eco

Umberto Eco blev 84 år.
Foto: Kenneth Jonasson
Jens Liljestrand, biträdande kulturchef på Expressen.
Foto: Ylwa Yngvesson

Umberto Ecos författarskap byggde på lekfullhet och ett ständigt sökande efter kunskap.

Jens Liljestrand skriver om en oersättlig förlust för bildningssamhället och skönlitteraturen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

1327 anländer franciskanermunken William av Baskerville till ett kloster i Norditalien där en seriemördare härjar. Snart står det klart att brotten har en koppling till en mystisk bok av Aristoteles om skrattets och humorns betydelse, en bok som lär finnas i klostrets labyrintiska bibliotek men som vaktas av den blinde bibliotekarien Jorge de Burgos.

Den rafflande historien leder fram till en slutuppgörelse mellan två av den mänskliga kulturens motpoler. Det är förnuftets kamp mot fundamentalismen, öppenhetens kamp mot slutenheten, det befriande skrattets kamp mot dumheten och mörkret.

Som doktorand i Lund var jag en gång opponent på en uppsats om "Rosens namn", Umberto Ecos briljanta debutroman från 1980. Att Baskerville är ett sätt att placera in Sherlock Holmes analytiska skärpa i medeltidsdeckaren är ju självklart, men vem är egentligen Jorge de Burgos? Uppsatsen hade svaret: munken var en nidbild av författaren Jorge Luis Borges, chef för nationalbiblioteket i Argentina och helt blind sedan 1955. Borges hade, om jag minns rätt, vid något tillfälle ställt sig positiv till litterär censur – Eco ville smälla honom på fingrarna genom att göra honom till halvgalen reaktionär superskurk!


Historien säger något om en författare vars livsverk utmärktes inte bara av patos och sökande efter kunskap, utan också av lekfullhet och espri. En lärdomsgigant och filosof som förvaltade arvet från humanismen och upplysningen – han disputerade på en avhandling om Thomas av Aquino och blev en av 1900-talets mest inflytelserika semiotiker – och samtidigt levde mitt i nuet, med en respektlös nyfikenhet på populärkulturen och massmediesamhället (en akademisk generositet man för övrigt aldrig upphör att önska sig mer av i ett Sverige där Hans Rosling och Agnes Wold fortfarande behandlas som mediala sensationer för att de tar sitt självklara ansvar att axla den tredje uppgiften).

Ett lysande exempel på hur vetenskapen kan berika diskursen utanför seminariesalen är Umberto Ecos studie över James Bond från 1966, ett av hans tidiga mästerverk. I essän bryter han ner Ian Flemings spionhistorier och visar hur de följer ett enkelt schema, med arketypiska figurer och ett mekaniskt intrigbygge. Det är, menade Eco, inte rasismen och sexismen hos Bond som gör Fleming till reaktionär, utan hans odemokratiska brist på nyanser och distinktioner, hans förenkling av kampen mellan ont och gott. Smaka på följande rader:

”Schematiseringen, den manikeiska tudelningen, är alltid dogmatisk, intolerant. … Det är typiskt för fascismen att vara ur stånd att övergå från mytologi till förnuft, att vilja regera med hjälp av myter och fetischer.”


Jag hade ynnesten att få träffa Umberto Eco som frilansreporter för Sydsvenskan, hösten 2011. Han skulle lansera sin sjätte roman, "Begravningsplatsen i Prag”, om konspirationen bakom den antisemitiska pamfletten ”Sions vises protokoll”. Precis som i den tidigare succén ”Foucaults pendel” och flera av hans andra romaner fascinerades Eco av svindlare, förfalskningar och de lögner som likt sega rottrådar löper genom de mörka hörnen av den mänskliga historien.

Han var en pigg, kontinental gentleman, prydlig och världsvan, jag minns med vilket proffsigt jämnmod han på fotografens önskemål klev ut ur hotellobbyns skyddande dunkel och brett leende ställde sig att posera mitt på Stureplan. Men jag upplevde honom också som en rastlöst old school-professor som plockade upp en cigarill ur sin etui och tankspritt satte mellan tänderna – inte för att röka utan bara för att ha något att pilla med efter att kaffet var urdrucket.

Politiskt var han självklart en stenhård fiende till Berlusconiregimens bluffmakeri och pajaskonster, han var EU-vän men oroades av fördomarna och rasismen som börjat spridas i Europa. Han bekymrades också över hur internet tillät medborgare att fly undan objektiv information och bädda in sig i en bubbla av bekvämt handplockade faktoider – eller rena lögner.


Det sägs ofta vid en människas dödsbädd att hon dog när världen hade behövt henne som mest. Ändå har den slitna formuleringen aldrig känts så sann som morgonen efter beskedet om Umberto Ecos bortgång vid 84 års ålder. Det är inte bara en oersättlig förlust för bildningssamhället och skönlitteraturen, utan också för en värld vars hjärna håller på att sörplas upp av demagogernas och charlatanernas långa sugrör. Antingen de heter Putin eller Erdogan, Orbán eller Le Pen, Åkesson eller Trump, så lever vi just nu i dumhetens, populismens och lögnens guldålder.

I februari 2016 vore det att vanhedra Umberto Eco att säga att förnuftet har segrat över mörkret. Snarare borde vi säga: Det är nu vi måste tända alla ficklampor, stearinljus och facklor vi har.

Ändå är det den apokalyptiska slutscenen i filmatiseringen av "Rosens namn” från 1986 som tränger sig på. Klostrets bibliotek brinner upp, oskattbara kulturskatter och kunskapskällor förintas obönhörligt i flammorna. Jorge de Burgos tuggar i sig sin förgiftade bok – blind, dräglande, grotesk i sin ynkedom. Men William av Baskerville går obekymrat runt i infernot och bläddrar bland böckerna, liksom på måfå plockande ut de volymer som ska räddas till eftervärlden.


Och när munken – det är en ödets ironi, säkert uppskattad av Eco, att Baskerville spelas av Bondskådisen Sean Connery! – kliver ut i ljuset ur ruinerna av ett förlorat världsarv, har han famnen full av böcker. Ett bländvitt grin spricker upp i det sotiga ansiktet.

Han sörjer inte de oändliga värden som gått förlorade. Vad skulle det tjäna till? I stället gläds han åt sitt bidrag till civilisationen.

Att acceptera sin ofullkomlighet. Att kritiskt söka sanning. Att aldrig ge upp.

Det är vad Eco lärde oss, och det är så vi vinner. Till slut.