Talibanerna är vår tids röda khmerer

Talibaner patrullerar gator i Kabul.
Foto: RAHMAT GUL / AP TT NYHETSBYRÅN
Peter Fröberg Idling.
Foto: ANN JONASSON

Talibanernas maktövertagande i Afghanistan gick snabbt och den 15 augusti intogs huvudstaden Kabul.

Peter Fröberg Idling ser hur förloppet är nästan identiskt med Röda khmerernas revolution i Kambodja 1975.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. År efter år av ständig flykt undan förödande, förintande amerikanska bombanfall. Oräkneliga stupade. Uträknade. Och ändå, till slut stod de som segrare: Sammanbitna, skoningslösa, tungt beväpnade, i mörka kläder.

De hade fört sin kamp från landsbygden men nu hade städerna hastigt fallit en efter en, som pärlor i ett brustet halsband.

USA inledde en brådstörtad evakuering av sina medborgare. Alla de som hade varit förvissade om amerikanskt beskydd – tolkar, lokalanställda, regeringstjänstemän, akademiker – trängdes kring de sista flygplanen som skulle lämna den omringade huvudstaden. Samtidigt kom rapporter om summariska avrättningar, hur dödspatruller sökte igenom husen efter meningsmotståndare. Desperata flyktingar strömmade till landets gränser.

En ny stat utropades, grundad på kompromisslös ideologi.

DN:s Peter Wolodarski jämförde den 29 augusti talibanernas maktövertagande med Östtyskland och uppförandet av Berlinmuren. För mig ligger en annan referens närmare till hands.

Omvärlden tycks stå lika handfallen 2021 som den gjorde 1975.

Referatet här ovan beskriver Röda khmerernas revolution i Kambodja 1975. Som synes ett nästan identiskt förlopp som det vi nu bevittnar i Afghanistan.

Och omvärlden tycks stå lika handfallen 2021 som den gjorde 1975. Vad ska vi tro? Det värsta? Eller hoppas att de hårdföra, gåtfulla fanatikerna nu kommer att sansa sig, att freden kommer att göra dem försonliga?

Röda khmererna tågar in i huvudstaden Phnom Penh 1975.
Foto: SVEN-ERIK SJÖBERG / DN

Det är givetvis enkelt att peka på skillnaderna mellan en centralasiatisk islamistisk organisation 2021 och en sydostasiatisk kommunistgerilla 1975. Ta bara synen på religion. Röda khmererna avskaffade den – för talibanerna är den allt. Eller kulturskillnaderna. Fågelvägen är nästan lika långt mellan Phnom Penh och Kabul som mellan Kabul och Stockholm. Och så vidare.

Men ändå. Bortom deras faiblesse för färglösa kläder och fantasilösa hårmoden finns det många likheter.

Deras övertygelser har härdats av långvarigt krig – det är den benhårda tron som fått motivera alla förluster, alla umbäranden. Båda anser sig ha besegrat USA:s oövervinnliga krigsmakt, med den uppenbara risk för hybris som det medför. Båda hämtar sitt stöd på landsbygden och föraktar de västerländskt degenererade stadsborna. Båda ser sig som slutet på historien; det förflutna har därför inget värde – en ikonoklastisk hållning som fick talibanerna att spränga världsarvet i Bamiyan, medan Röda khmererna lade Phnom Penhs katedral i grus och förvandlade landets pagoder till lagerlokaler.

De säger sig stå för renhet. Korruption och sedeslöshet ska utrotas. Man ska börja om.

År noll.

The clean slate.

De agerar därför båda i övertygelse om att de har ofelbart rätt. Talibanerna hämtar sitt mandat från Koranen, Röda khmererna från kommunismens urkunder. Men ingenderas dogmatism klarar någon närmare kritisk granskning. Motsägelserna är många och de handlar i konflikt med grundläggande värderingar i respektive lära. De är alltså något så paradoxalt som bokstavstroende, som inte har brytt sig om att läsa hela texten.

Förstörelsen, dödandet, har fått ett egenvärde. Våldet blir ett svar på vilken fråga som helst.

Båda rörelserna utmärks också av sin våldsamhet. Förstörelsen, dödandet, har fått ett egenvärde. Våldet blir ett svar på vilken fråga som helst.

Om man fortsätter att skrapa bort den ideologiska fernissan så förenas de i ytterligare en paradox. Deras läror må vara universella, men under skäggen, respektive de svarta uniformerna, döljer sig en stark och bakåtsträvande nationalism. Den manifesteras bland annat i kronisk misstro mot omvärlden. Talibanerna tackar nej till Turkiets erbjudande att hjälpa dem att hålla Kabuls viktiga flygplats öppen, eftersom de inte vill ha några utlänningar där. Röda khmererna avböjde internationellt bistånd, trots att befolkningen svalt ihjäl.

Talibaner i Kabul.
Foto: RAHMAT GUL / AP TT NYHETSBYRÅN

Men, funderar jag, kanske är den viktigaste gemensamma nämnaren en annan? Kanske är radikalismen deras gemensamma grund? Och med den menar jag lockelsen i att uppgå i en våldsam framåtrörelse, där förändring är själva syftet. Att bryta med allt som är invant och stillastående, för att få vara med och ändra historiens gång. Alla livets triviala problem faller bort, allt underordnas kampen och målet.

Man ges något att döda för.

Vid ett tillfälle talade jag med en man ur Pol Pots inre krets. Han beskrev den hängivenhet han hade känt inför revolutionen och liknade sig själv med religiösa självmordsbombare. Om Pol Pot hade givit honom en mina och bett honom att kasta sig framför en anfallande pansarvagn så skulle han ha gjort det.

Man ges något att dö för.

För vad är målet? Vad är det – rent konkret – för samhällen som ska ersätta de gamla? Även här skulle Pol Pots och Hibatullah Akhundzadas krigare se frågande på varandra. Striden och segern var ju målet. Inte att organisera finansieringsformer för infrastrukturella satsningar, sammansättningen i kommunala nämnder eller ta fram riktlinjer för förebyggande av psykisk ohälsa i skolmiljö. 

Onekligen ett olyckligt ointresse, när de länder som de efter åratal av krig har erövrat befinner sig på gränsen till kollaps.

Röda khmerernas samhällsbygge misslyckades fullständigt. När de luftiga visionerna inte ville låta sig omsättas i handfast verklighet stod ledningen rådlös. Men i stället för att ifrågasätta sina reformer antog man att misslyckandet berodde på sabotage och kontrarevolutionär infiltration. Svaret blev därför och förstås omfattande våld mot den egna befolkningen.

Misslyckandet kan även räknas i människor. Närmare 2 miljoner kambodjaner miste livet under Pol Pots dryga tre och ett halvt år vid makten.

Ovetande var Röda khmererna ett slags slutpunkt för den kommunistiska radikalism som löpte genom 1900-talet – från de europeiska revolutionärerna i seklets begynnelse, via Maos rödgardister till Baader-Meinhofs stadsgerilla.

Vad slags öde väntar Afghanistan? Ingen vet, kanske är talibanerna också en slutpunkt? Men radikalismen har gjort comeback på bred front. Under dess fanor marscherar såväl IS-krigare som högerextremismer, drivna av sin längtan efter omstörtning, våld och hatet mot demokrati och universella mänskliga rättigheter.

På prov kan det därför vara intressant att fundera över radikalismen som en underliggande drivkraft. Var Röda khmererna radikala kommunister, eller snarare en rörelse driven av kommunistiskt färgad radikalism? Och har Afghanistan övertagits av radikala islamister, eller av en radikalism med islamistiska förtecken?

Det ena utesluter inte det andra. Men kanske är det ytterligare en bit till det stora och ännu olagda pusslet.


Peter Fröberg Idling är författare och medarbetare på Expressens kultursida.



Härdsmältan på Gräv

https://embed.radioplay.io?id=95811&country_iso=se

Veckans mediesnackisar med Karin Olsson och Magnus Alselind. Grävnördarnas vilda party och självutlämnande nyhetsbrev. Guldspadefavoriten Daniel Olsson gästar podden.