Förra veckan beskrev Johan Hilton (i DN 17/9) hur kulturdebatten alltmer har kommit att präglas av identitetspolitik. Jag anar att vi i den processen dessutom håller på att förlora något viktigt: samtalet som handlar om kulturen i sin egen rätt.
Jag vet att det inte finns någon "ren" kultur, obesudlad av sammanhang, samhälle eller samtid. Och det finns kultur som skapas med uttalat ideologiskt eller politiskt uppsåt. Men den självgodhet med vilken jag ofta hör uttalanden som "all konst är politisk i någon mening" uttryckas provocerar mig: som att det där politiska skulle legitimera konsten (och nu menar jag "konsten" i vid bemärkelse; som i alla slags konstnärliga uttrycksformer) lite extra.
Att skriva om en konstupplevelse är svårt. Den upplevelsen är också märkligt frånvarande, även på det utrymme - kultursidorna - som borde vara reserverat åt den. Den nya mediesituationen, där artiklars relevans börjat mätas i antalet delningar i sociala medier, lämpar sig illa för samtal om kvalitet och estetik.
Dessutom anar jag en tilltagande oförmåga att skilja på konst och verklighet: man närmar sig i allt högre grad fiktionen som om den vore dokumentär, där allt som sker i en roman, ett konstverk eller en film betraktas som om det skedde i verkligheten och därför bedöms på moraliska grunder.
Det finns nu en generation kulturskribenter - till stor del den jag själv tillhör - som i värsta fall ser kultursamtalet som ett slags a-kurs-seminarium, där alla vill visa att de gjort sin läxa. Går det att identifiera något förtryck eller osynliggörande i den här boken, utställningen eller filmen, någon exotism eller dålig kvinnosyn, någon kränkt vit man som kan avfärdas för att han är vit och man?
Det ger en bisarr situation, där de som ska förmedla konsten till allmänheten, sätter den i den anklagades bås: konsten har vidareförmedlat stereotyper och bär därför ansvar för att vi agerar i enlighet med fördomar.
Det finns dessutom en övertro på att det är via konsten som samhället kan förändras i positiv riktning. Ett slags instrumentell syn på konst, där den anses vara relevant för sin potential att förmedla sunda värderingar. Man bedömer alltså konst från en nyttoaspekt, som om dess syfte i grunden inte var annorlunda än socialarbete eller sjukvårdsarbete.
Tror man att konstens uppgift är att berätta vad som är rätt och fel, snarare än att problematisera vad som är rätt och fel, så har man missförstått vad konst är.
Jag vill hellre ta del av kultur, och texter om den, av människor som faktiskt verkar uppskatta kultur. Jag vill att det ska gå att tala om konst som något viktigt i egenskap av just konst: för att den talar till oss på en annan nivå än den dagsaktuellt politiska.
Konsten är relevant för att den är något annat. För att den vill något större, högre; för att den är ett sätt att närma sig frågor om liv, död, kärlek, godhet, ondska; en frizon för allt det som finns i själens dunklaste vrår och en möjlighet att kommunicera det, dela erfarenheter, att slå broar genom tid och rum.
Jag känner mig alltmer som en galen människa som ens formulerar det här. Vi talar om det så sällan att jag börjar undra om konstupplevelsen, det där drabbande, svindlande, som är anledningen till att jag ägnar mig åt att skriva både skönlitteratur och kulturkritik, är något jag har inbillat mig.
I DN (19/9) svarar Lawen Mohtadi på Johan Hiltons artikel: "Släpp in fler röster i debatten". Ja, släpp in fler röster! Men om det nu är kulturdebatten vi talar om: kan åtminstone några av dessa röster snälla tala om just kultur?