Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tage Erlander: Dagböcker

Tage Erlander ler i kapp med Sven Andersson, Torsten Nilsson och Sven Aspling på kongress 1960.
Foto: Arne Schweitz / Scanpix /
Utgivningen av Tage Erlanders dagböcker är nu framme vid elfte volymen och valåret 1960. Per Olov Enquist möter en statsminister som
äntligen börjar tro på sin egen framgångssaga.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

TAGE ERLANDER | Dagböcker 1960 | Gidlunds | 246 s.

Vi når här fram till året 1960, ett valår. Tage Erlanders memoarer, omfattande detta år, är nu allt mer välskrivna och utförliga, men inte fullt så skummande av raseri och självkritik som vid vissa andra tidigare årgångar.
Det går nämligen bra nu. Han har styrt landet i 15 år. Landet börjar liksom sätta sig. Landet sköter sig. Då minskar också ångesten och självkritiken hos Tage.

Det ska bli ytterligare tio år med Tage: 1960 finner alla detta allt mer naturligt. Ordet ”enpartistat” nämns inte, men finns där, och fyller alla med lugn.
Tage själv har slutat åma sig om hur oduglig han är, bekymrar sig, ärligt, mer över att motståndarna är så usla. Kan inte sova på natten efter en debatt när Ohlin varit särskilt förvirrad och ostringent. Är det ingen som kan ta hand om karln och hjälpa honom!
Äkta medkänsla, faktiskt.
Jag betraktar länge en bild från partikongressen 1960. Fyra glada, välklädda skrattande män med Tage i centrum, plus Sven Andersson, Torsten Nilsson och Sven Aspling. Givetvis män! Den enda kvinna som pressats in bland de 40 kamraterna i VU och regeringen är ju alibit Ulla Lindström; ”halva himlen” i framgångssagan Sverige är representerad med 2,5 procent.
Men vilken självmedvetenhet talar inte ur bilden! Och dagboken: ”En härlig men pressande kongressvecka. Allt har gått så väl att man närmast blir orolig inför vad som ska följa. Mitt ansvar för partiet och landet blir nu större, än vad det någonsin varit.”
Men ändå – finns det inte en ensamhet över Tage bland dessa frustande betongsossar? Har han egentligen någon riktig vän bland dem? Jo, kanske en, utanför bildkanten, den tyst närvarande Aina.
Plus Palme, naturligtvis.
Redan nu den allestädes närvarande Palme, som mot hösten efter valet närmast går sönder, i metalltrötthet, av utmattning. Anteckning i november: ”Fast även vad gäller den offentliga debatten har vi fastnat, när åtminstone för tillfället Olof Palme inte orkar formulera nya signaler. Hur enormt mycket han betytt för de senaste 7 åren får man klart för sig när källan av olika anledningar sinar.”
Ensamheten runt Tage de första åtta åren – så smärtsamt gestaltat i de första dagboksböckerna – fylldes ut av en tunn intellektuell från Östermalm som råkade hamna på rätt plats i ett historiskt skede.

Volym nummer elva i dagboksserien är, som föregångarna, fantastisk samtidshistoria. Och en lika fantastisk berättelse om en man, den långe Lundaakademikern Tage Erlander som var bra som lexikonredaktör, på sin höjd, men som växer in i sin roll som politiker, fyller den med auktoritet, och under 23 år leder det mest framgångsrika blandekonomiska experiment som världen dittills sett; jo det är faktiskt sant.
Förstod han det själv? Kanske. Jag misstänker, av tonfallet i dagboken, att det redan här, 1960, börjar gå upp ett ljus för honom.
Och valet i september 1960? Jodå, hyggliga siffror. Socialdemokraterna fick 47,8 procent.