Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tage Erlander: Dagböcker 1961-1962

Tage vinner.
Foto: Bengt Michanek
Per Olov Enquist fascineras av 12:e delen av Tage Erlanders dagböcker.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

POLITISK DAGBOK
TAGE ERLANDER | Dagböcker 1961-1962 | Gidlunds, 380 s.

Tage fiskar - röster?
Foto: Foto: Carl Erik Bergvall
Tage badar.
Foto: Foto: Bengt Michanek
Tage Erlanders dagboksvolym nummer tolv visar en landsfader på toppen. Han gnölar visserligen ännu oavbrutet om sin vacklande hälsa, men studsar dock frimodigt jorden runt och förhandlar med jämlikar, inklusive Kennedy. Stönanden om regeringskollegernas oduglighet har nästan försvunnit, dessa har också mer eller mindre försvunnit själva. I en alldeles ny utsträckning kör han racet själv.
Självrecensionerna av de egna talen är visserligen ofta dystra, men efter någon dags besinnande bemannar han sig, och ser ljusare på saken. Över allting sätter han Aina, hans kvinnosyn är ändå tyvärr oförändrad.
För att alltså summera läget: i kommunalvalet 1962 får Socialdemokraterna hyggliga 50,5 procent.
Dessa dagböcker är en guldgruva. Hösten 1962 håller han sitt livs viktigaste politiska tal, det så kallade Metalltalet, där han slår fast att svensk fast anslutning till EEC är omöjlig. Skälen är inte bara den svenska neutraliteten, utan också den ekonomiska självständigheten.
Det har sagts att Metalltalet i stor utsträckning bär Olof Palmes signatur. Efter läsning av Erlanders dagboksanteckningar om hur hans och det svenska ställningstagandet i Metalltalet värkte fram detta år 1962 tvivlar jag starkt.
Talet är i allt väsentligt Erlanders.
Det växer fram under otaliga förhandlingar (lös associering eller medlemskap?) mellan de nordiska statsledarna och Tage Erlander själv, samt centralt placerade europeiska socialdemokratiska politiker, inte minst Bruno Kreisky.
Palme var säkert ett utmärkt bollplank. Men också här körde Erlander racet själv.
Och i 30 år framåt kom Metalltalet att bestämma socialdemokratins och Sveriges förhållande till EEC, alltså senare EU.

Men samtidigt: vilka inblickar dagböckerna ger in i den personlighet som styrde landet i 23 år! Vem var han, denne nästan fullständigt okände lundensare som kastades in i statsministerjobbet? Vad visste vi egentligen om honom? Det är en intressant fråga att ställa i dessa dagar.
Den 30 juli 1962 skriver han i dagboken:
"Det var nästan olidligt att återuppliva de senare Lunda-åren, som jag tvangs göra i går vid genomgången av mina gamla papper. Så hopplöst tilltrasslat var alltså allting. Ett växel-rytteri, som måste ha tagit en otrolig tid att sköta, en inblandning i kamraternas affärer, som skapade nya och allvarliga bekymmer och hemifrån förtvivlade brev om misslyckande och förlustbringande lingonaffärer och om Lundbys ekonomiska bekymmer. De senare blev ju värre och värre allt eftersom arbetslösheten minskade kundkretsen. Far måste ha haft förskräckligt de sista åren. Oöverstigliga ekonomiska bekymmer varje vecka - pengar, pengar, pengar. En misslyckad son, som bara hade egna ekonomiska svårigheter och som det inte blev något av. Riksdagsmannaskapet var väl en liten tröst, men inte stor, eftersom sonen valts in av socialisterna, som Far kom att hata allt intensivare, allt eftersom hans egen ekonomi undergrävdes. Jonsbol var naturligtvis en stor katastrof, men jag undrar om inte sonens misslyckande var det hårdaste slaget. Han visste ändå inte om hur förtvivlad min situation var i slutet av 20-talet. Hade han vetat det, skulle han säkert ha gett upp allt hopp."
Men politikens värld var inte alltid så rolig senare heller. När allt till synes gick så bra. Politiken kunde vara svart. Och Tage Erlanders självinsikt är också remarkabel.

Bertil Ohlin och Erlander hatade verkligen varandra. Det följande antecknar Erlander efter en remissdebatt hösten 1962, där han inleder med att som vanligt notera att "en förljugenhet utan gräns, en förgrämdhet som närmar sig den stora tragedin - det är de ytterligheter mellan vilka Ohlin pendlade i går."
Men sedan fortsätter han om sin egen roll:
"Två gamla gubbar, som i besinningslöst hat går löst på varandra men så orkeslösa genom ålder och tandlöshet att ingen av dem orkar göra mer än ge uttryck åt sin ondska och sin längtan efter att göra motparten illa - så slutar den av Ohlin framtvingade remissdebatten."
Det är den 16 november 1962. Man noterar att det endast är några veckor kvar tills Tage Erlander, som charmerande historieberättande Värmlandsgubbe, ska få sitt stora publika genombrott i offentligheten i Hylands hörna.