Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tacka fan för Svenska kyrkans öppna portar

DRAGNINGSKRAFT. Björn Barr tycker att Svenska kyrkan har fått en ny lyster. Foto: Jan Borchies
Uppenbarelsekyrkan.
Uppsala domkyrka. Foto: Sven Lindwall
Expressen Kulturs medarbetare Björn Barr. Foto: Olle Sporrong

Svenska kyrkan har tappat över en miljon medlemmar de senaste 20 åren. Björn Barr gör ett återbesök i den organisation han lämnade som 18-åring.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

På min 18-årsdag fattade jag två motstridiga beslut. Det ena var att bli blodgivare. Var tredje månad resten av livet skulle en knapp halvliter av mitt väsen tappas upp, analyseras och komma någon annan till gagn.

Det andra var att lämna Svenska kyrkan.

Inte fan vill man vara tvångsansluten till något så osexigt som en mossig statskyrka. Betala tusentals kronor varje år till en organisation som huserar motståndare till kvinnliga präster och homovigslar. Att det i själva verket var kyrkan som hade sett till att vi hade en fritidsgård att gå till under hela mellanstadiet struntade jag i. En ung, framåtsträvande själ ska förstås stå fri.

Ett brev till församlingen var allt som krävdes. Utträdesbeviset kom med vändande post någon vecka senare. Den kristna gudens son, han som offrade sig för våra synders skull, uppstånden på tredje dagen. Nu var han formellt död och begraven, inklämd i en pärm mellan slutbetyg och studentfoto.

Vi var ett helt folk som drog ut i öknen. Sedan 1996, när den automatiska anslutningen av nyfödda upphörde, har Svenska kyrkan tappat över en miljon medlemmar. De gamla faller ifrån och få nya tillkommer. Anslutningsgraden är nere på drygt 60 procent. Det är en väldig omstöpning som pågår. Tusen år av kyrkohistoria skakar i sina grundvalar. Snart är man bara en förening i mängden.

Kristi blod

Allt det här hade glatt mig oerhört för några år sedan: förnuftets seger över vidskepelsen, modernitetens knivskarpa ljus som motar bort skuggorna i de dunkla kyrkvalven.

Nu stockar sig skrattet. Inte så mycket för religionens skull, min gud bor i sädesärlans vippande och skogstjärnens svalkande kyla. Nej, snarare av rädsla för att kyrkans samhälleliga insats på sikt hotas av vikande medlemsantal.

Frågan är om någon annan organisation - religiös eller profan - är lika bra på praktiskt, solidariskt arbete. Ett rikstäckande nätverk som erbjuder missbruksvård, ordnar krissamtal och fixar barnomsorg utan att kräva vare sig trosbekännelse eller medlemskap i gengäld.

Kristi blod, för dig utgjutet. Om och om igen.

Det är en radikal gärning, att ge utan krav på motprestation. Långt mer progressiv än att spara sitt utträdesbevis som någon form av sekulär artefakt. Eller att lämna blod för den delen. Då får man åtminstone en glaslykta som tack för besväret.

Öppna portar

Man kan förstås önska att det allmänna skulle klara av det här på egen hand, att skattsedeln räckte för att garantera alla ett drägligt liv. Men det flagnar betänkligt från sprickorna i muren. Att tvinna ett tillräckligt tätt skyddsnät verkar vara en omöjlighet. Vissa av oss är för sjuka, andra för trasiga för att fångas upp. Då återstår bara kyrkan.

"Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det", säger Jesus till Petrus när han tvättar hans fötter.

För mig tog det tolv år att inse vad de orden innebär.

Portarna till församlingen där hemma står ännu öppna. Kanske kliver jag in till slut.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan kommentera våra texter.